Jojis - 30 år med påstådd obotlig cancer

Det finns onekligen mer eller mindre galna människor överallt vars agerande man aldrig kommer att förstå sig på riktigt. Människor som säger eller gör något som man borde ha något riktigt dräpande svar på tal att komma med för att kunna sätta dessa personer på plats, men de gör en så pass stum av chock av man själv helt enkelt reagerar genom att se fånigt chockad ut. Alternativt får man fram ett ännu fånigare "Eh?" som är ett uttryck för att man inte fattar ett smack.

Onsdag den 28:e maj var jag ut till stugan för andra gången i år tror jag. Usch, jag får dåligt samvete bara jag tänker på det eftersom jag älskar att hänga i stugan och borde vara där bra mycket oftare. Särskilt som jag inte kan skylla på avståndet heller när det inte ens är fem mil dit.

I vilket fall, ut till stugan kom jag nu efter att ha blivit skjutsad dit av en god vän. Vädret var, som nog alla varit rejält medvetna om, hett, svettigt och soligt så vi satt bara ute och njöt tills det var dags för henne att åka hem och lämna mig ensam med min far som bor på landet permanent.

På torsdag förmiddag, den 29:e maj, åkte jag och pappa in till Sala. Jag hade valt att boka en tid där hos Synsam för att se om de kunde hjälpa mig med glasögon eller linser som kunde stabilisera min skelning eftersom landstinget så uppenbart inte gjorde mer än absolut nödvändigt. Vara skelögd inför alla klart och tydligt för Gud-vem-visste-hur-länge och samtidigt se dubbelt OCH se ut som Kapten Krok med sin fula svarta lapp för ögat? Inget av alternativen tilltalade mig det allra minsta.

Synsam (i varje fall denna butik) ligger vid torget inne i Sala och pappa var på något café och intog sig lite frukost medan jag satt med en optiker. Strax efter 10:00 var jag klar efter att vi hade preliminärbokat ett nytt besök för mig dagen efter då förhoppningsvis "mina" linser skulle ha kommit. Jag ringde pappa och efter några få minuters väntan dök han upp. Det enda som vi skulle göra därefter var att åka förbi Åkrahallen för att inhandla torsdagen och fredagens mat som bland annat innebar lite extra smarrigheter då min mor skulle göra oss sällskap senare under torsdagen.

Men klockan var som sagt strax efter tio på morgonen och på torget var det full ruljans. Stånd stod uppställda till höger och vänster med frukt och grönt, vackra blommor, kläder och andra klassiska saker som brukar finnas på ett torg som sysslar med försäljning. Bland annat stod ett stort stånd uppställt med massor av väskor av olika modeller, storlekar och material. Som den mot- och bakåtsträviga tjej som jag är avskyr jag, förutom byxor, skor och smycken, också att handla väskor. Det går bara inte att förklara hur pass trist det är, men ibland har jag helt enkelt inget val. Nu hade jag exempelvis gått i över ett års tid och beklagat mig något alldeles förfärligt mycket över den enda väska som jag haft i min ägo (bortsett från någon ryggsäck och liknande) det senaste året. En väska som jag från allra första början inte var speciellt förtjust i heller. Som så mycket annat hade det bara inte blivit av att jag tagit mig in i någon väskaffär, men nu tänkte jag ta tag i saken.

Med pappa i släptåg stannade jag vid väska nummer ett. Det var bara jag och pappa som höll till vid detta stånd och försäljaren såg ut att vara en trevlig, 45-årig karl med ett utseende som fotbollsspelaren Henke Larsson. Varje parti av samma väska av samma form, färg och storlek hängde inte på krokar utan de hängde ihop i en slags ögla. För att få loss en väska var jag alltså tvungen att knyta upp hela öglan, lösgöra en av väskorna för att därefter hänga tillbaka de andra innan jag hade möjlighet att pröva den väska som helt enkelt hade "turen" att sitta längst ut. När jag var klar var det bara till att knyta upp öglan igen, hänga tillbaka väskan i öglan och sedan sätta tillbaka hela väskpartiet (ögla fast det) i ställningen igen innan det bara var för mig att gå iväg till nästa vecka som tilltalade mig och upprepa samma procedur. En väskjävel skulle jag fan ha i varje fall.

Tack och lov att pappa var med mig eftersom jag, bortsett från skelningen och lappen för ögat, också gick omkring och haltade på med mina två kryckor och hade allmänt dålig balans. Så fort som jag såg en svart skinnväska som såg ut på ett ungefärligt sätt som jag ville fick jag överräcka honom kryckorna och den väska som jag redan hade i min ägo annars hade saker och ting blivit lite problematiska.

Vid de två första väskprovningarna kom försäljaren fram och kändes lite som solstrålen själv, även fast jag anser det vara smått påträngande i mina ögon. Vill jag ha hjälp ber jag om det, annars får försäljare av alla de slag hålla sig undan. Jag blir bortskrämd som kund om de kommer fram - inte lockad att köpa mer. Jag brukar förvisso inte vara otrevlig, men jag har alltid lust att säga att det är säljarens eget fel som inte får någonting sålt när jag är på plats som kund eftersom det är deras hjälpsamhet som driver mig på flykten. Töntig? Jag vet! :=) Men de måste å andra sidan lära sig att känna av vad det är för människor som kan bli potentiella köpare om man bara behandlar dem på rätt sätt.

Denna gång var jag ändå så fast besluten att få mig en väska att jag bara var vänlig när "väskföreståndaren" skulle hålla på och hjälpa mig med att få loss väska nummer ett och därefter väska nummer två från sina respektive öglor. Jag var leende och glad hela tiden, men sade ändå ifrån på ett väldigt, väldigt vänligt sätt att jag inte behövde någon hjälp. Att jag klarade av detta själv och ville prova mig fram bland svarta skinnväskor innan jag alldeles garanterat skulle köpa mig någon. Inte tänkte jag ge upp inte, när jag väl börjat mitt sökande.

Pappa och jag tog god tid på oss. Mitt handikapp gjorde inte direkt att saker och ting gick överdrivet fort, men vad gjorde det? Det fanns fortfarande inga andra kunder och vi hade inte bråttom någonstans. Fast efter att jag hade satt väska nummer åtta på min axel för att känna efter hur den kändes inträffade den mest konstiga sak. Säljaren (låt oss kalla honom Charles för enkelhetens skull) dök plötsligt upp, efter att ha lämnat mig och pappa i fred efter mitt avböjande om assistans tidigare, framför oss och han bad mig helt sonika att gå därifrån. Mitt blonda huvud kopplade inte alls för allt jag kunde säga var: "Ursäkta?" och tog för givet att jag hade hört fel på något sätt.

Charles: Nej, nu vill jag att du ska gå härifrån för jag har inte tid att springa efter dig precis hela tiden och plocka upp.
Jag: Vad då springa efter mig och plocka upp? Jag provar ju väskor och hänger tillbaka dem på exakt samma ställe hela tiden.
Charles: Det spelar ingen roll. Jag vill inte ha dig kvar här.

Min pappa är en riktigt hetlevrad karl och jag märkte på honom att han var på väg att explodera av ett sådant oacceptabelt och allmänt konstigt bemötande, men jag lugnade ned honom och sade att jag ville sköta denna smått intressanta diskussion själv och att hans vrede ändå inte skulle lösa någonting. Meningsutbytet med Charles fortsatte alltså.

Jag: Så du menar alltså på fullaste allvar att jag inte får handla någonting av dig?
Charles: Nej. Och så går du ju bara omkring och provar samma väskor hela tiden och stökar omkring.
Jag: Jag har inte gjort någonting annat än att testa o l i k a väskor hela tiden och dessutom lagt tillbaka dem exakt där jag tog dem. Du lär ha någon bättre förklaring att komma med.
Charles: Nej.
Jag: Så här står jag och har nu kollat ut den väska som jag vill ha samtidigt som jag också vill köpa mig en vit skinnväska PLUS en plånbok, men jag får återigen alltså inte köpa någonting av dig? Nu får du ju säga vad det är som är galet.
Charles: Vad då, ser du inte det själv?
Jag: Nej, hur skulle jag kunna göra det?
Charles: Här står jag (och så pekar han på sin Chrysler minivan med bagageluckan full av väskor) och stressar ihjäl mig för att hinna få upp alla väskor och då har jag ju inte tid med dig. Jag har faktiskt inte öppnat ännu.

Klockan var nu en bra bit över tio. Snarare en bra bit över halv elva och stånden på torget öppnade klockan tio. Dessutom var han ju väldigt vänligt inställd till en början och skulle hjälpa till när jag skulle ta ned väskorna från sina öglor och prova dem. Diskussionen fortsatte inte så mycket mer än att jag nästan småfnissade för mig själv och sade till honom att jag tyckte att han var en utav de mest otrevligaste människor som jag någonsin hade mött och att jag hoppades att han var väl medveten om att jag tänkte berätta för varenda människa som jag känner att om de någonsin har vägarna förbi torget i Sala får de under inga som helst omständigheter köpa väskor av honom. Efter den harangen gick jag därifrån och genast in till Guns väskbutik som ligger permanent stationerad vid torget. En väska var jag ju fortfarande fast beslutsam att köpa. Nu mer än någonsin, när denna Charles hade fått mig att ilskna till totalt.

Denna torsdag var det alltså Gun som blev den lyckliga som skodde sig på denna affär och jag kunde inte låta bli att fråga henne om hon visste något om denna Charles och varför han betedde sig som han gjorde. Pappa och jag köpte även jordgubbar på torget av en torghandlare som hade sitt stånd bredvid Charles och efter att jag hade berättat min historia kunde han inte låta bli att dra på smilbanden, men samtidigt konstatera att det verkade konstigt eftersom han tyckte att han oftast var en trevlig prick.

Charles försvann turligt nog snabbt från mitt medvetande sedan, men jag kunde ändå inte låta bli att fundera över varför han blev så aggressiv och så totalt ogästvänlig gentemot mig utan att jag hade gjort något fel eller betett mig illa på något vis. Ingen förklaring är ursäkt nog, men jag undrar ändå över om han inte gillade det faktum att jag avfärdade hans hjälp i början, om han störde sig på att jag hoppade omkring på kryckor, om han trodde att jag skulle sno någonting - vad som helst. Någonting hos mig var det definitivt som triggade igång hans otroligt dåliga sida och även fast han absolut inte upptar mina tankar är det nog bara fullkomligt normalt att man som människa vill få reda på varför man får kalla handen på det där viset som gör att man egentligen bara har lust att stå med vidöppen mun och en idiotisk uppsyn i ansiktet. JAG fick inte köpa några väskor. Jag. Varför inte då? Ska jag tolka det som att denna torgförsäljare har så gott om cash att han bara har denna väskförsäljning som en hobby vid sidan om varpå det för honom är totalt ointressant om han säljer någonting eller inte? *skrattar* I don't think so.

Äh, strunt i den patetiska Charles just nu. Tisdag har slagit om till onsdag för ett bra tag sedan och jag känner mig bara så tacksam för allehanda saker just nu att jag enbart plottrar ned en pluslista innan jag ska sova en timma eller två.  

1) Härliga regnskurar som kommer från ingensans.
2) Ett kärt återseende med mina arbetskamrater på Västeråskontoret