Jojis - 30 år med påstådd obotlig cancer

Gårdagen var dagen som verkligen hade kunnat döpt hela ordet frustration. Frustration över att inte vara till 100% som förr (de delar av en själv som man inte vill ska förändras till vare sig det sämre eller det bättre), frustration över att så gott som allt som kan gå käpprätt åt helvete mest hela tiden även fast det handlar om de allra minsta saker. Frustration att ingenting går som man själv vill, frustration över att inte känna igen sitt nya dunder-frustrerande-jag. Frustration. Fyyy, vilket hemskt ord.

Det är många dagar på sistone som har varit fyllda av frustration för min del. Små, små saker som har växt sig till en gigantisk massa. Småsaker som inte går att sopa under mattan eftersom det inte får plats någonting mer att sopa under där. Givetvis är det bra att få utlopp för en viss del av frustrationen också, men när det mestadels handlar om saker som att bläckpennan, när jag bara har suttit ned, har fumlat sig ur min hand och landat så långt ifrån mig som möjligt så att mitt handikappade, svårrörliga jag ska få det så svårt och långt som möjligt för att med rollatorn halta mig till pennjäveln för att därefter vara tvungen att böja mig ned för att plocka upp den och direkt därefter kämpa, med livet som insats, för att orka ta mig upp i rak ställning igen, hugga tag i rollatorn och sedan halta tillbaka till den plats där jag satt och skrev innan pennan från Helvetet hade äntrat mitt liv.

Tänk er, bara en sådan liten sak och hela jag kan explodera. Det hände aldrig förut. Okej, det hände någon enstaka gång, men jag är en sådan person som alltid ansåg mig ha valet att bara skaka på huvudet åt småsaken och koncentrera mig på trevligare saker i stället. Jag menar; hallå?!?!?! En tappad penna? Som att det skulle få förstöra min dag. Ha! Skulle absolut inte tro det. Om dagen sedan följdes av att jag missade min buss skulle jag naturligtvis inte gå och se den bussen som det ensamma förintelsevapnet för den dagen. Jag skulle bara muttra lite och sedan bara känna tacksamhet när nästa buss behagade dyka upp.

Skulle den tredje incidenten den dagen innebära att jag hade gått med en svart mascaraklump på min kind i flera timmar och under den tiden hunnit tala med flera människor där ingen hade varit vänlig nog att upplysa mig om att jag hade smink på ett ställe där smink inte ska vara hade jag garanterat blivit mäkta irriterad, men jag skulle då bara genast ta mig till en toalett för att ta bort mascaran och därefter glömma allting.

Av någon anledning är det så lätt att när någonting börjar fel en dag så fortsätter hela dagen i samma anda. Eller så inbillar man sig bara att det är på det viset. Väljer man att koncentrera sig på det negativa är det klart att man drar till sig negativa saker eller att det åtminstone är de sakerna som man minns med just den dagen. Det är på något sätt skönt att gnälla över att hela dagen har jävlats med en från början till slut, men när det väl är dags för sängen ser man fram emot en ny och skön nästkommande dag där allt kommer att flyta på i stället.

För min del, även fast jag fortfarande kan styra över hur jag vill tänka och bestämma mig för om jag ska haka upp mig på allt negativt eller det som är positivt, är jag riktigt, riktigt säker på att det inte längre enbart handlar om inbillning när alla dessa förargande småsaker inträffar dag efter dag efter dag och just nu tar de kraften ur mig rejält. Hur jag än väljer att ställa ifrån mig kryckorna är det någon utav dem, eller båda två, som ramlar ned i golvet åtta gånger av tio, massor av gånger varje dag. Det är väl skitsamma egentligen, om det inte vore för att det krävs något kolossalt mycket av min kropp att böja mig ned för att plocka upp kryckan då jag har jättesvårt att räta mig upp när jag väl har böjt mig ned. Mina ben och bäckenregionen är för svag helt enkelt för att böja mig ned och sedan räta mig upp av egen kraft.

Jag slår omkull den bärbara telefonen, rispaketet, mjölktetran, sänglampan, axelväskan... Jag nickar till vid datorn och slår huvudet i tangentbordet, jag ramlar nästintill varje dag och har blåmärken till förbannelse, tappar nyckelknippor, får inte på mig de skor som jag ska ha för att fötterna plötsligt är lite för svullna, rollatorn får inte plats på aktuella toaletter, saker som jag har på rollatorn faller av, jag kör med rollatorn över högerfoten utan att märka av det på grund av att jag inte har någon känsel och därmed får jag nya sår/märken, jag har ingen balans längre, jag har en ny, svart skjorta på mig som jag gnider emot en pollengult beklädd bil som jag inte noterar förrän efter en bra stund, jag råkar skära mig på benen när jag har lite bråttom i duschen och ska raka benen, jag förlägger saker oftare än vanligt vilket gör att allt som redan tar längre tid än vanligt tar ytterligare längre tid och så vidare. Så där kan jag hålla på i all oändlighet och de tär sådant som händer precis varenda dag.

Om jag exempelvis ska ta mig någonstans på morgonen och har en tid att passa måste jag ganska uppenbart ta mig upp med lite större marginal än i normala fall då jag behöver mer tid. Det köper jag. Det är okej. Jag kan inte förvänta mig att allting ska återgå till att vara precis som förut. Inte redan nu åtminstone, även fast mitt mål är att bli bättre. Fast trots att jag oftast går upp med mer än en timmas marginal, även fast jag i praktiken bara ska duscha och göra mig allmänt vacker (läs: lägga på mig ett ansikte som inte skrämmer iväg folk) och klä på mig så inträffar då alla dessa småsaker flera gånger om, direkt efter varandra, att de gör mig försenad nästan precis hela tiden. Sedan fortsätter det hela dagen lång. Det, mina vänner, är frustration i sin allra bästa form.

Jag kan ju inte göra någonting åt saken heller.  Jag försöker bara ta det ännu lugnare än vad jag redan gör. Jag försöker inte ta åt mig, jag försöker ägna mig åt 'happy thoughts', men just nu är jag nära på att bryta ihop i tårar inför varenda liten motgång. De upphör ju aldrig och försvårar redan är tillräckligt halvkomplicerad vardag.

Just nu vill jag vara glad, men jag känner mig mest bara sur och det är en sida av mig själv som jag inte känner igen och det är en sida som jag inte alls gillar. Gigantiska motgångar kan jag hantera, men inte all denna förbaskade småskit som faller över mig mest hela tiden. Den tar mer kraft ifrån mig än någonting annat.

Så där ja. Har jag beklagat mig nog för i dag? *ler smått*

Annars sitter jag här mitt i natten i stugan tillsammans med min fjortonårige systerson, hans jämgamla killkompis och min tioåriga systerdotter. Vi ska precis krypa till sängs allesammans i våra tilldelade sängar och sedan ska min, för närvarande, extremt lättretade och aggressiva pappa få vardagsrummet ifred så han kan lägga sig och förhoppningsvis sova och därefter förhoppningsvis vakna på rätt sida i morgon också.

Jag vet att han läser min blogg ibland och även fast jag inte gillar att lämna ut människor på det här viset, särskilt inte min far som går genom eld och vatten för min skull, men hans humör i kväll har inte varit acceptabelt det allra minsta och jag tycker att det inte är fel att kritisera att någons lynne har gjort att fyra andra människor har trippat på tå inför att en människa ska tappa humöret när som helst utan att ha en riktig anledning.

Dagens -

1) Dålig sinnesstämning
2) Ramlade på gåbandet när jag gick på lägsta hastigheten när jag var på sjukgymnastiken i dag vilket gjorde att jag skrapade upp vänster knä.

Dagens +

1) Sommarstugan.
2) Syskonbarn.


/Jojis - snart i drömmarnas land.