Jojis - 30 år med påstådd obotlig cancer

Klockan är närmare sju på morgonen och jag ska alldeles strax gå och lägga mig och sova bort hela förmiddagen tänkte jag. Nu ska jag bara lite snabbt meddela att jag efter femton dagar på Centrallasarettets avdelning sju (samma avdelning som jag låg inlagd på förra gången fast det bidde rum nummer sjutton nu i stället för rum nummer fjorton och sexton som blev mina "hem" senast) äntligen har blivit utskriven. I tisdags eftermiddag fick jag komma hem och efter hemkomsten har jag också haft LAH (Lasarett Ansluten till Hemsjukvård) hemma hos mig vid två tillfällen samt att en sjukgymnast och en arbetsterapeaut också har varit här för att dela med sig av sina hjälpmedel och sin expertis. Annars har allting handlat om att landa, ställa in mig på och hoppas på att jag ska få vara hemma nu utan att någon mer galenskap - i negativ bemärkelse - ska inträffa.

Nu ska jag som sagt krypa till kojs, men innan jag gör det vill jag passa på att tacka Vivi, Veronica, "Mary", Lotta P och Lotta K, Milla, Beatrice, Josefine, Catrine, Jenny, Linda W, Richard, Jessica, Lisa, Carolina, Eva, mamma, pappa, Monica, Vania, Thilde och min kära sambo för at de har tagit sig tiden att titta upp och hälsat på mig vare sig det har varit vid flera tillfällen i flera timmar eller som allra hastigast i en kvart och inget mer - miljoner tack för besöken som en uttråkad själ inte kan finna orden för att beskriva hur mycket det betyder. Skulle jag ha glömt att tacka någon är ni välkomna att slå mig på fingrarna för jag vill verkligen tacka er allesammans likväl som jag vill tacka er som har ringt och terroriserat mig efter bästa förmåga då ni inte har haft möjlighet av en eller annan anledning att besöka mig. Bara att veta att ni har funnits där har varit ovärdeligt. Fysiskt likväl som i tanken.

/Jojis - ser fram emot att få sova i sin egen säng.