Jojis - 30 år med påstådd obotlig cancer

Detta inlägg skrev jag tidigt i lördags morse, men av någon anledning hamnade det under utkast eller någonting liknande, för det var först nu som jag märkte att jag inte hade publicerat det och så kan vi ju inte ha det = jag publicerar det nu i stället.

Vi börjar med lite "lattjo" bilder. *skrattar*


Så här ser en kateter halvfylld med mitt piss ut. Fräsch och fint va? De få
gånger som jag slog på min mobil i smyg var det sådant här som jag tog
kort på. Snacka om vad lättroad man var då.:=)


Alldeles för suddigt, men så här ofarliga ser mina cytostatikapiller ut. Cirka
3000 kronor för två stycken kostar två. Som hittat. Vore jag inte sjuk skulle jag
sälja min medicinering ögonblickligen. Man får ju inte vara dum heller. ;)


En killbekant har en gång sagt att jag har världens fulaste fötter och just nu
är jag böjd att hålla med. Ingen känsel har jag ju i höger fot heller så jag känner
inte alls om det gör ont eller inte. Man kan ju fråga sig vad jag har gjort, då
jag under den ena morgonen på lasarettet hade en fin tå och på eftermiddagen
såg den ut på detta vis. Med tanke på att det kunde gå några dygn åt gången
för mig utan att jag ens tog mig ur sängen på grund av kateteranvändandet
måste detta vara en av de dagar som jag nyttjade det gåbord (se bild på det
nedan) för att öva upp mina ben att ta sig framåt på något sätt och så har 
jag kört över/kört på lilltån min utan att  ha känt det. *snyft* Men det är läkt och
fint nu, så oroa er inte.


Så här ser mitt alldeles eget båbord ut som jag har hemma. Praktiskt när
det gäller mångt och mycket, men jag förstår inte vad det är för en idiot som
har konstruerat det och många av sjukvårdspersonalen instämmer med mig.
Det finns inga som helst handbromsar på fanskapet vilket är nära på ett
måste för någon som jag som åtminstone just nu har noll balans i benen.
Jag kan inte få bordet att stå still. Bara liiiite, lite grann om jag trycker ned de
små fotbromsar som finns, men då jag inte har någon känsel i ena foten
och nästan helt förlorat känseln i den andra kan jag inte trycka ned de bromsarna.


Jag har visserligen alltid haft lätt att få blåmärken, men nu undrar jag inte
om jag är på väg att slå något slags rekord. Mina armar är knappast
världens vackraste just nu och inte har jag gjort något speciellt heller. Sedan
jag blev utskriven för snart en vecka sedan har jag, förutom en dag då
jag var ute och "rullade" lite under sträng översikt, enbart varit innanför mitt
hems väggar och inte gjort ett smack. Antagligen är det cellgifterna som
behandlar mig så här. En av biverkningarna är nämligen att trombocyterna
blir mycket lägre och därför gör att man generellt har mycket lättare för
att få blåmärken och blöda och därefter sluta blöda över huvud taget.


En puss från mig till er sent en natt på Centrallasarettets avdelning sju. Bara
för att visa hur jag ser ut vid läggdags i Landstingets fina sovskjorta. :o)


En vacker blombukett levererades otippat till mig i förra veckan och gjorde
mig strålande glad. Den visade sig ha blivit sänd från min svägerska i
Los Angeles. Med tanke på att vi enbart har träffat varandra en endaste gång
värmde det extra gott i hjärtat mitt. Thank you!!!

Så där ja, då lämnar vi bilderna åt sidan för den här gången. Sedan i torsdags eftermiddag har jag haft min fjortonåriga
systerson här. Det är verkligen på tiden att försöka gosa ihjäl honom. På måndag blir han hela femton år och det är då som det där magiska, konstiga och totalt oförklarliga tar honom i besittning och gör honom till ett smärre monster.
Om jag och resten av släkten har otur. Har vi tur förblir han sitt härliga jag, bortsett från att han säkerligen får en liten touch av extra oggighet i sitt sätt att vara, men det är bara att gilla läget antar jag. Vi som redan är vuxna är ju inte direkt alltid så lätta att ha att göra med heller. Man skulle nästan kunna tro att vi, av båda könen, också kommer in i puberterten med jämna mellanrum, inte sant? *ler*

Well, sambon sover i soffan i vardagsrummet med balkongdörren fullt öppen samtidigt som han har en bordsfläkt stående på en stol på balkongen. Denna fläkt är påslagen och stör både med sitt ljud och med sin extra kyla. Det är ju för böveln endast tretton grader utomhus! Så jag är ganska nöjd över att systersonen sover i dubbelsängen och att jag alldeles strax ska joina honom. Klockan har blivit så där oförskämt sent (05:43) igen och jag vägrar vara uppe längre.

Sov så gott och hoppas att ni alla har en fin lördag framför er.

Dagens -

1) Det gör lite för ont bak i svanken.
2) Missförstånd och oavslutade meningar och när någon avbryter ens meningar.
3) Garanterat urininfektion igen, men det är ingen läkare som ser till att sätta in antibiotika. Varför tar det sådan tid jämt?!?!

Dagens +

1) Blombudet som var adresserat till mig.
2) Att min systerson på eget initiativ velat sova här i två dygn.
3) Attjag får se hur dagen vaknar till liv fast det kanske egentligen borde vara morgonen som ser hur jag vaknar till liv i stället. :-)

/Jojis - anar ugglor i mossen.