Jojis - 30 år med påstådd obotlig cancer

Mattheten i kroppen och bomullen i huvudet har inte försvunnit riktigt ännu, men annars får jag nog äntligen anses vara frisk efter en hel vecka (?!?!?!) som jag har spenderat liggandes i sängen i någon migränliknande huvudvärk och magsjuka.

Så där kan det gå när man är självgod. Folk har däckat som flugor omkring mig sedan hösten gjorde sitt intågande för att sedan övergå till en obefintlig vinter. Jag har aldrig någonsin varit med om så många i min bekantskapskrets där den ena efter den andra har varit rejält sjuka i influensan, ihärdiga förkylningar som oftast har avlöst varandra och vidriga magsjukor. Själv har jag klarat mig ganska så bra och med tanke på att mitt immunförsvar är ganska så försvagat jämfört med de flesta, friska, människors har jag inte riktigt förstått min tur.

Nu visade det sig väl bara att jag var god nog att bli sparad till sist och då fanns det ju ingen vits att spara på krutet heller. Efter att jag mått riktigt prima under förra veckan var jag under fredagen riktigt seg. Piggnade aldrig riktigt till och kände mig trött som tusan. Något som i sig inte alls borde vara konstigt då det känns som att jag nog gått runt mycket på rent adrenalin på sistone och knappt sovit någonting alls (och inte direkt heller har velat sova) och ändå varit oförskämt pigg.

Plötsligt kom ett illamående över mig och några minuter senare var det bara för mig att konstatera att jag måste spy. Omedelbart. Vilket jag gjorde med råge och därefter var karusellen igång. Och som jag spydde. Det var som om jag aldrig hade gjort någonting annat. Som att det var detta som jag var född till att göra. Målet med min existens. Under ett helt dygn gick det aldrig mer än max tjugo minuter mellan spytillfällena. Till en början var jag ambitiös nog att raggla till toaletten varje gång, men efter en stund orkade jag inte det heller varpå jag hade en vit gammal sophink ståendes på golvet bredvid sängen så jag lätt bara kunde flytta huvudet när det var dags att spy igen.

Till råga på allt hade jag under tiden en huvudvärk som var på besök från helvetes skärseld. Fyyy, vilken tortyr! Den vägrade släppa taget och gjorde att jag inte klarade av ljud, ljus eller några rörelser alls. Den låg som ett lock för mina öron, skar som knivar i mina ögon plus att det kändes som att jag hade en massa gröna, hatiska smådjävlar som satt och slog på resten av huvudet med små hammare och andra passande verktyg. Jag kunde inte läsa någonting, inte lyssna på musik, inte prata i telefon, använda den bärbara datorn i sängen eller glo på TV. Värken i hela huvudregionen sade klart ifrån. Somna ifrån skiten kunde jag inte heller. Inget ville sig för mig.

Söndag kväll klockan nio spydde jag sista gången. 23:00 släppte huvudvärken. Jag kunde dricka min första klunk vatten på närmare sextio timmar. Pärsen var över. Trodde jag.

Tidigt på morgonen fick jag äntligen sova ett par timmar, men i samma stund som jag vaknade var det bara att konstatera att huvudvärken hade återvänt med nästan lika full kraft som tidigare. Detta gjorde att jag också blev illamående igen och gjorde att jag inte pallade att äta, men jag hulkade dock inte upp någonting mer ur strupen. Fast det var bara för mig att fortsätta vara sängbunden hela förbaskade måndagen fram till och med torsdagen också utan att kunna fördriva tiden på något annat sätt än att variera mina ställningar i sängen och ligga och fantisera om bättre tider.

På torsdag kväll började jag äntligen skönja en ljusning, men inte förrän jag märkte att jag var huvudvärksfri på fredagen också tordes jag slappna av och göra en high five med min spegelbild.

Så i fredags åt jag mitt första mål mat på sju dygn. Fräscha jag var till och med så pass däckad att jag enbart lyckades med att duscha en gång under magsjukeveckan och tänderna borstades knappast heller.

Allt detta viktpendlande lär ju knappast vara bra för kroppen heller. Jag gillar att väga 65-67 kg. En vikt som jag stått på ganska länge också. På grund av den förbaskade cortisonkuren svullnade jag som max upp till hisnande 75,5 kg förra måndagen. Mitt all time high, även fast det nu var vätska och inte en viktökning som jag hade kunnat styra över själv. I onsdags vägde jag 62,6 kg och igår vägde jag 66 igen. Förvisso är jag glad att jag nu är 'normal' igen, men hur mycket ska min stackars kropp behöva utstå egentligen? *skrattar lite*

Men nu är jag uppe i sadeln igen och snart fullt återhämtad.

Från det ena till det andra: ser att det är fasligt populärt att folk ofta gör olika listor i sina bloggar. Jag funderar om det är något som jag ska börja tillämpa. I sådana fall startar jag väl med en helt vanlig plus- och minuslista. Egentligen vill jag inte lägga fokus på sådant som jag anser hamnar på minussidan, men å andra sidan är det inte förrän man själv uppmärksammar någonting som är negativt som man kan vända det till någonting positivt. Alternativt kanske jag får andra att bli medvetna om saker som jag kanske anser är hemskt, tråkigt, löjligt eller allmänt beklagliga petitesser och att då dessa människor kanske tar till sig av det och får dem att tänka till. Hoppas kan jag ju alltid. :=)

Äh, jag gör ett försök innan jag säger adjö för denna gång.

Minus:

1) Den försvunna Engla.
2) Fredrik Reinfeldt. Han är ju moderat och därmed mindre värd. ;-)
3) Inget Leksand i Elitserien denna höst heller.
4) Modebloggar. Det absolut tristaste som finns.
5) Iskalla fötter som tillhör mig själv.

Plus:

1) Min favoritbloggare har efter ett långt uppehåll börjat blogga igen. Jippie!
2) Jag följer med strömmen och diggar Björn Gustafsson. Att följa honom som den nyblivna singelkaraktären i Kanal 5's program "Sverige pussas och kramas" är riktigt rolig. Ett klipp följer här: http://www.youtube.com/watch?v=dVeuaseaLq4.
3) Att Manchester United visar Arsenal vart skåpet ska stå sedan under söndag eftermiddag.
4) Att bli masserad.
5) Gubben min blir 38 år i dag och det är värt att firas och hedras även fast han vill bli bortglömd. =)

/Jojis