Jojis - 30 år med påstådd obotlig cancer

Gårdagen var dagen som verkligen hade kunnat döpt hela ordet frustration. Frustration över att inte vara till 100% som förr (de delar av en själv som man inte vill ska förändras till vare sig det sämre eller det bättre), frustration över att så gott som allt som kan gå käpprätt åt helvete mest hela tiden även fast det handlar om de allra minsta saker. Frustration att ingenting går som man själv vill, frustration över att inte känna igen sitt nya dunder-frustrerande-jag. Frustration. Fyyy, vilket hemskt ord.

Det är många dagar på sistone som har varit fyllda av frustration för min del. Små, små saker som har växt sig till en gigantisk massa. Småsaker som inte går att sopa under mattan eftersom det inte får plats någonting mer att sopa under där. Givetvis är det bra att få utlopp för en viss del av frustrationen också, men när det mestadels handlar om saker som att bläckpennan, när jag bara har suttit ned, har fumlat sig ur min hand och landat så långt ifrån mig som möjligt så att mitt handikappade, svårrörliga jag ska få det så svårt och långt som möjligt för att med rollatorn halta mig till pennjäveln för att därefter vara tvungen att böja mig ned för att plocka upp den och direkt därefter kämpa, med livet som insats, för att orka ta mig upp i rak ställning igen, hugga tag i rollatorn och sedan halta tillbaka till den plats där jag satt och skrev innan pennan från Helvetet hade äntrat mitt liv.

Tänk er, bara en sådan liten sak och hela jag kan explodera. Det hände aldrig förut. Okej, det hände någon enstaka gång, men jag är en sådan person som alltid ansåg mig ha valet att bara skaka på huvudet åt småsaken och koncentrera mig på trevligare saker i stället. Jag menar; hallå?!?!?! En tappad penna? Som att det skulle få förstöra min dag. Ha! Skulle absolut inte tro det. Om dagen sedan följdes av att jag missade min buss skulle jag naturligtvis inte gå och se den bussen som det ensamma förintelsevapnet för den dagen. Jag skulle bara muttra lite och sedan bara känna tacksamhet när nästa buss behagade dyka upp.

Skulle den tredje incidenten den dagen innebära att jag hade gått med en svart mascaraklump på min kind i flera timmar och under den tiden hunnit tala med flera människor där ingen hade varit vänlig nog att upplysa mig om att jag hade smink på ett ställe där smink inte ska vara hade jag garanterat blivit mäkta irriterad, men jag skulle då bara genast ta mig till en toalett för att ta bort mascaran och därefter glömma allting.

Av någon anledning är det så lätt att när någonting börjar fel en dag så fortsätter hela dagen i samma anda. Eller så inbillar man sig bara att det är på det viset. Väljer man att koncentrera sig på det negativa är det klart att man drar till sig negativa saker eller att det åtminstone är de sakerna som man minns med just den dagen. Det är på något sätt skönt att gnälla över att hela dagen har jävlats med en från början till slut, men när det väl är dags för sängen ser man fram emot en ny och skön nästkommande dag där allt kommer att flyta på i stället.

För min del, även fast jag fortfarande kan styra över hur jag vill tänka och bestämma mig för om jag ska haka upp mig på allt negativt eller det som är positivt, är jag riktigt, riktigt säker på att det inte längre enbart handlar om inbillning när alla dessa förargande småsaker inträffar dag efter dag efter dag och just nu tar de kraften ur mig rejält. Hur jag än väljer att ställa ifrån mig kryckorna är det någon utav dem, eller båda två, som ramlar ned i golvet åtta gånger av tio, massor av gånger varje dag. Det är väl skitsamma egentligen, om det inte vore för att det krävs något kolossalt mycket av min kropp att böja mig ned för att plocka upp kryckan då jag har jättesvårt att räta mig upp när jag väl har böjt mig ned. Mina ben och bäckenregionen är för svag helt enkelt för att böja mig ned och sedan räta mig upp av egen kraft.

Jag slår omkull den bärbara telefonen, rispaketet, mjölktetran, sänglampan, axelväskan... Jag nickar till vid datorn och slår huvudet i tangentbordet, jag ramlar nästintill varje dag och har blåmärken till förbannelse, tappar nyckelknippor, får inte på mig de skor som jag ska ha för att fötterna plötsligt är lite för svullna, rollatorn får inte plats på aktuella toaletter, saker som jag har på rollatorn faller av, jag kör med rollatorn över högerfoten utan att märka av det på grund av att jag inte har någon känsel och därmed får jag nya sår/märken, jag har ingen balans längre, jag har en ny, svart skjorta på mig som jag gnider emot en pollengult beklädd bil som jag inte noterar förrän efter en bra stund, jag råkar skära mig på benen när jag har lite bråttom i duschen och ska raka benen, jag förlägger saker oftare än vanligt vilket gör att allt som redan tar längre tid än vanligt tar ytterligare längre tid och så vidare. Så där kan jag hålla på i all oändlighet och de tär sådant som händer precis varenda dag.

Om jag exempelvis ska ta mig någonstans på morgonen och har en tid att passa måste jag ganska uppenbart ta mig upp med lite större marginal än i normala fall då jag behöver mer tid. Det köper jag. Det är okej. Jag kan inte förvänta mig att allting ska återgå till att vara precis som förut. Inte redan nu åtminstone, även fast mitt mål är att bli bättre. Fast trots att jag oftast går upp med mer än en timmas marginal, även fast jag i praktiken bara ska duscha och göra mig allmänt vacker (läs: lägga på mig ett ansikte som inte skrämmer iväg folk) och klä på mig så inträffar då alla dessa småsaker flera gånger om, direkt efter varandra, att de gör mig försenad nästan precis hela tiden. Sedan fortsätter det hela dagen lång. Det, mina vänner, är frustration i sin allra bästa form.

Jag kan ju inte göra någonting åt saken heller.  Jag försöker bara ta det ännu lugnare än vad jag redan gör. Jag försöker inte ta åt mig, jag försöker ägna mig åt 'happy thoughts', men just nu är jag nära på att bryta ihop i tårar inför varenda liten motgång. De upphör ju aldrig och försvårar redan är tillräckligt halvkomplicerad vardag.

Just nu vill jag vara glad, men jag känner mig mest bara sur och det är en sida av mig själv som jag inte känner igen och det är en sida som jag inte alls gillar. Gigantiska motgångar kan jag hantera, men inte all denna förbaskade småskit som faller över mig mest hela tiden. Den tar mer kraft ifrån mig än någonting annat.

Så där ja. Har jag beklagat mig nog för i dag? *ler smått*

Annars sitter jag här mitt i natten i stugan tillsammans med min fjortonårige systerson, hans jämgamla killkompis och min tioåriga systerdotter. Vi ska precis krypa till sängs allesammans i våra tilldelade sängar och sedan ska min, för närvarande, extremt lättretade och aggressiva pappa få vardagsrummet ifred så han kan lägga sig och förhoppningsvis sova och därefter förhoppningsvis vakna på rätt sida i morgon också.

Jag vet att han läser min blogg ibland och även fast jag inte gillar att lämna ut människor på det här viset, särskilt inte min far som går genom eld och vatten för min skull, men hans humör i kväll har inte varit acceptabelt det allra minsta och jag tycker att det inte är fel att kritisera att någons lynne har gjort att fyra andra människor har trippat på tå inför att en människa ska tappa humöret när som helst utan att ha en riktig anledning.

Dagens -

1) Dålig sinnesstämning
2) Ramlade på gåbandet när jag gick på lägsta hastigheten när jag var på sjukgymnastiken i dag vilket gjorde att jag skrapade upp vänster knä.

Dagens +

1) Sommarstugan.
2) Syskonbarn.


/Jojis - snart i drömmarnas land.

Torsdag har gått över till fredag och det är nu officiellt midsommarafton. Även fast inget storartat väntar mig denna dag är det ändå första gången på väldigt länge som jag ser fram emot att fira lite midsommarafton. Att jag ens känner så är ett mirakel i sig. Under alla år som har gått och under alla erbjudanden som jag har fått gällande den ena festen efter den andra som har haft lockelser i form av läckra killar, vackert väder, röda stugor, massor av goda vänner, sovplatser och/eller mer familjära tillställningar är det alltid någonting inom mig som säger ifrån rejält när det gäller högtider. I stället för att bara se det som vilken ledig dag som helst där man bara kan umgås och ha det trevligt med folk som man diggar blir jag helt enkelt enormt anti. Jag kan inte förklara det, men jag vill oftast inte! Att sitta hemma själv duger alldeles utmärkt för mig och jag vet att jag har gjort mina nära och kära frustrerade när de alla har varit tvungna att vänta till i allra sista sekunden innan jag säger mitt ja eller nej. Vem orkar egentligen med ett drygo som jag själv som inte har artighet och folkvett nog att o.s.a tidigare än samma dag som tillställningen äger rum? Särskilt när det gäller en, oftast, snäppet större tillställning som midsommarafton?

I år har det hittills dock varit totalt knäpptyst från de allra flesta håll. Jag har inte hört ett ord från någon. Jag har själv inte frågat vad folk ska göra, det är ingen som har frågat vad jag ska göra (och varför ska de göra det då de 98% av gångerna får samma svar?) och jag har inte hört något allmänt skvaller om något fantastiskt partaj. Däremot visste jag att mamma och pappa skulle befinna sig ute i stugan och att Vania med sin nioåriga dotter skulle dit. Tidigare i veckan blev det också klart att Vanias bästa väninna med man och tre söner i släptåg också skulle hänga på och även sova kvar i pappas husvagn som står på tomten.

Inte för att detta var det som avgjorde det hela, men plötsligt väcktes sakta men säkert bara en känsla inom mig att jag ville spendera just denna midsommar med åtminstone hälften av min familj. Den andra hälften har jag inte hört någonting ifrån (likväl som jag själv inte har kontaktat dem) varpå jag inte vet vad de ska ha för sig, men det spelar ingen större roll. Känslan att bara få vara ute i stugan igen, få njuta av uppehållsväder, spela kort, äta gott, småtjafsa och skratta och kanske till och med få klä en liten midsommarstång för första gången sedan i början av nittiotalet lockade mig bara något alldeles enormt helt plötsligt.

Skulle varenda en av mina närmaste vänner bak till ytligaste bekanta få för sig att titta förbi vill jag bara öppna upp min slappa famn och önska alla varmt välkomna. *ler*

Det som också kräver ett störst "kors i taket" är att sambon min har tackat ja till att följa med. Jag kan inte låta bli, men jag blir fortfarande lika chockerad varenda gång som han (även om det dock aldrig är med entusiasm i rösten *s*) tackar ja till att hänga med på dop, konfirmationer, julaftonar, bröllop, nyårsfester osv. Med lite alkohol som har slunkit nedanför strupen ser han dessutom ut att vara den som har skojigast av allesammans i slutänden även fast han bestämt hävdar att så inte är fallet. =)

I vilket fall, jag har alltid varit en sådan flickvän som absolut inte tvingar med honom på allehanda tillställningar. Oftast blir han inte ens tillfrågad av mig eftersom jag vet att svaret kommer att bli nej och även när han vid ett och annat tillfälle kunde få för sig att säga ja visste jag ändå om att han innerst inne egentligen inte ville så därför valde jag ändå att inte fråga honom om sällskap alternativt var jag själv den som bestämde åt honom att stanna hemma. För hans skull. Ska någon följa med mig på något galej ska det vara för att den personen verkligen vill följa med och inte för att jag har kört med utpressning, hotat, tjatat, bett eller blivit allmänt sur och därför slutligen fått min vilja igenom.

Nu vet jag inte om vissa saker har inträffat sedan jag blev allvarligt sjuk, men de senaste två åren (fast han började faktiskt bli snäppet mer social till och med innan cancern slog till med full kraft) har han gjort en ganska kraftig helomvändning. Det hävdar merparten av mina kompisar i varje fall. De avgudar min darling. De vill alltid att han ska följa med och i dessa dagar frågar jag honom också nästan alltid om han vill följa med eller inte på vad det nu må vara som står på agendan för tillfället. Ibland svarar han ja, ibland svarar han nej. Inför denna midsommar svarade han att: "Det spelar ingen roll." Även fast det är ett svar som jag avskyr pladdrade jag ändå på om han talat något med sina egna killpolare för att kolla läget om de skulle ha något för sig. Det viktigaste för mig är inte att min älskade ska vara vid min sida en magisk afton som midsommar, det viktigaste för mig är att han ska göra precis det han vill göra och att han ska ha dunderkul och även fast han kommer bra överens med min familj vet jag mycket väl om att han inte är den familjära typen och att han ej heller är överförtjust i barn då han anser att det står 666 (the number of the beast) i pannan på dem allesammans. :=)

Men han har stått fast vid sitt jakande svar så i samma stund som min kära mor (som har ägnat nära sex timmar i min lägenhet i dag för att hjälpa sin halvt invalidiserade dotter med tvättstuga, dammsugning, tvättning av golv osv som gör mig evigt tacksam) slutar sitt arbete klockan 12:30 på midsommarafton blir det bara till att hon, snubben och jag sätter oss i hennes Toyota och susar fram till det lilla samhället Örsingsbo som ligger utanför Salbohed. Jag ser egentligen inte framför mig någonting jag. Jag fylls bara av en känsla av ro och det är en känsla som inte går att köpa för några pengar i världen!

Egentligen var det någonting helt annat som jag ville skriva om i detta inlägg, men jag har glömt bort vad det var för länge sedan och även om jag skulle få upp tråden igen ska jag bespara de flesta lidandet av att fortsätta med pladdrandet.

Jag kan ju nämna att cellgiftsomgång nummer två är "uppäten" och än så länge gör den varken till eller från vad jag märker, men det innebär ingenting egentligen.

Jag träffade sjukgymnasten K i måndags och i onsdags och hon har lagt upp ett styrketränings- och konditionsprogram åt mig. Det innebär inte så mycket mer än att jag ska cykla på en träningscykel och gå på ett gångband (eller vad de nu heter?). Sedan är det lite benövningar för att öva upp styrkan i benen, några crunshes för magen och ett par övningar för skulderbladen och armarna. Bortsett från på ett par av maskinerna har jag noll viktmängd. Det är tungt och tufft nog ändå för mig som är så otroligt svag i min kropp. Det är knappt att jag törs ta mig omkring med enbart en krycka innanför hemmet trygga väggar längre. De senaste dagarna har jag nämligen ramlat allt mellan en till fyra gånger varje dag. Min balans är så totalt urusel att det inte går att förklara. Förut kunde jag alltid förlita mig på vänster ben och vänster fot, men även fast (med risk för att upprepa mig) problematiken är olika för benen/fötterna är det inget utav dem som fungerar eller är ens i närheten av att fungera 100%. Utan stöd är jag nämligen hur vinglig som helst och rätt som det är tappar jag balansen på grund av allt detta känselbortfall. Det är svårt att ställa om sig till, även fast det på något sätt går lättare än man tror att anpassa sig.

Man kan tro att jag borde ha hunnit gjort mig rejält illa flera gånger om med tanke på att jag har hunnit ramla omkull säkerligen minst tio gånger den senaste veckan, men bortsett från en del blåmärken i främst ben- och rumpregionen är det ingen större fara. I samma stund som jag känner att jag är på väg att falla är det bara för mig att tillåta mig att ramla och göra mitt bästa för att landa så mjukt som möjligt. Att försöka använda mina ben som något form av stöd som kan hålla mig uppe är nämligen lönlöst och skulle med största sannolikhet bara få mig själv att göra mig själv mer illa när jag väl ramlar i stället för att bara snabbt som blixten försöka komma underfund med hur det ska bli så komfortabelt som möjligt för mig när jag når marken. Det har gått riktigt bra faktiskt, så oroa er inte för mig.  Det svåraste är egentligen att ta sig upp.

När jag var ute i stugan senast gick jag vid halv sex på morgonen med Wilma, voffen, ned till sjön fram och tillbaka. Jag använde kryckorna då och daggen gjorde gräset fuktigt. Väl tillbaka på vår tomt halkade jag till och så stod jag på knä i gräset. Ingen större fara skedd, men då jag är så oförklarligt svag i benen kan jag inte på ett bra sätt uttrycka mig hur jag lyckas ta mig upp när jag enbart har kryckorna till hjälp och det inte finns någonting annat i min direkta närhet. Jag måste nämligen ha något att "häva" mig upp med. Lägga upp armarna på ett lagom högt bord och och ta mig upp och så vidare. Att bara använda kryckorna fungerar absolut inte. De fyller bara sitt syfte när jag står upp.

Jaja, upp kom jag ändå denna gång på ett eller annat sätt. Cytostatikan har jag fått i mig för denna gång och den sista läkaren som jag träffade var försiktigt optimistisk. Han sade att målsättningen var att jag nu ska kunna få tillbaka den känsel som jag hade innan den togs ifrån mig i mitten på mars, men han sade också att det kunde ta tid. Att ögonen hade stabiliserat sig såg han som ett väldigt gott tecken och de viktigaste värdena - blodvärdet, vita blodkroppar och blodplättarna - såg mycket bra ut. De såg ut som de gör hos en frisk människa och det gjorde mig rejält positivt överraskad. Visst har mina värden sett bra ut under dessa två år under pågående behandling, men de har ändå alltid legat i underkant... varit på gränsen. Nu var de i stället förbluffande bra. Jag kan inte göra annat än att buga och bocka, niga och göra ett par låtsaspiruetter. :o)

Som sagt: slut på pladdret. Klockan är 02:00 och nu ska jag pyssla klart med en liten present till min kära far som han ska få när vi anländer till stugan.

Glad midsommar på er alla. Ingen nämnd och ingen undantagen. Därmed inte sagt att jag själv vill få massor av Gud-vad-jag-önskar-dig-en-glad-midsommar-sms under morgonen, dagen, kvällen och nattens gång. *ler*

Natti natti!

/Jojis

I mitt första inlägg i denna blogg kommenterade jag att jag avskyr det mesta, om inte allt, vad shopping innebär. Det är helt enkelt inte kul och det kostar alldeles för mycket pengar. Självklart har även jag, trots detta, gått och suktat efter ett väldigt dyrt klädesplagg någon gång, men då har jag lagt band på mig och helt enkelt nekat mig själv det som jag har velat ha. Antingen har jag som ett faktum inte haft råd eller så har jag till och med haft råd med god marginal, men vägrat mig själv denna dyra vara ändå. Det är någon princip hos mig. Jag kommer exempelvis aldrig att förstå detta med att hellre vilja lägga ut tre gånger så mycket pengar på någonting när någonting likvärdigt och av samma kvalité finns i en butik runt hörnet.

Förra veckan slog i varje fall shoppingdjävulen sina klor i mig när jag var omkring på Hälla med mamma. Efter att ha varit så under isen och inte varit utanför dörren de tre första veckorna i maj, och ej heller handlat något till mig själv eller ens betalat något förutom de åttio kronor per dygn som det kostar att vara inlagd på bland annat Centrallasarettet i Västerås, hade jag en dag som först och främst var relativt smärtfri.

Efter att vi först flaxat omkring på lasarettet flaxade vi sedan omkring på Hälla. Vi hade räknat med att vara där i max ett par timmar, men det slutade med att vi nog spenderade en sex, sju timmar där ute. Visst tog shoppingen, som jag till störst del stod för, sin lilla tid, men annars borde vi ha blivit klara på ett litet kick om det inte vore för att det faktiskt går riktigt, riktigt sakta när jag tar mig fram med min rollator. Att något som ser så lätt ut kan vara så svårt är inte alltför enkelt att begripa.

Det huvudsakliga målet för dagen blev H&M. H&M fungerar alltid. Varför gå någon annanstans? Jag köper hellre (vilket jag också gjorde) 21 plagg på H&M för 1500 kronor än ett par jeans från Solo för samma summa. Dessutom kommer jag från ett hem där någon som min kära mor får dåndimpen av att jag spenderade hela 1500 kronor på ett par shorts och skjortor, linnen och vanliga toppar i regnbågens alla färger. Hennes min var nästan det mest prisvärda av allt, men annars kändes det precis likadant som det gjorde när jag i början av mars köpte tre byxor och därmed ansåg mig ha handlat färdigt byxor för hela 2008 och säkerligen ett par år till. Nu har jag så många toppar till sommaren (alternativt toppar att ha u n d e r polotröjor om det blir en kall sommar och/eller vinter) att jag bör klara mig den närmaste livstiden.

Jag hade dessutom ork att testa alla 21 klädesplagg också. 21 plus fyra. Det var bara fyra toppar som jag inte ville/kunde ha och valde att hänga tillbaka, allt annat satt som gjutet. Sådant gillar jag.

Det är nästan som att jag ska bli en sådan där modebloggare som tänker ta kort på det nyaste som jag har inhandlat för att sedan lägga ut bilder på eller lägga ut en bild där det står skrivet under "dagens outfit". *ryser av obehag*

Sedan jag senast skrev har en och annan sak hänt som jag ska plita ned några rader om vid något annat tillfälle. Ögonen är åtminstone fortfarande som de ska och i fredags startade min andra cellgiftsbehandling med det cellgift som heter Temodal och i kväll kommer jag att ta den sista tabletten för den här omgången. Bortsett från denna svårhanterliga trötthet som knackar mig på axeln då och då, helt utan förvarning och vid de allra mest konstiga och opassande tillfällen, tycker jag mig nog inte uppleva några speciella biverkningar och det tackar jag så ödmjukt för. Från och med nu ska det ju bara bli bättre, inte sant? Vi ska definitivt inte fokusera oss på något negativt i varje fall. Inte nu. Inte i dag.

Dagens +++++++++

1) Premiär lite senare på Jensens Bofhus i Västerås. Glassbuffén, here I come!
2) Håret mitt börjar bli så långt, så långt. Titta på den ofördelaktiga bilden nedan. :=)
3) Lördagens 30-årsfest var perfekt med stort P gällande mat, sällskap, väder, lekar, humörsvängningar (som mest hade med fotbollsresultatet att göra) och allt annat som går att tänka sig.
4) Sjukgymnasten har fixat ett träningsprogram åt mig och det känns riktigt stort.
5) Krusbären som de är nu. Inte för stora, inte för mjuka och fortfarande gröna. Yummy!
6) Stugan.


Moi ser något förvånad ut.


Alltid denna underbara väg som leder mig till stugan...


Grannarna tar sig ett dopp i vår sjö. :-)

/Jojis

Det finns onekligen mer eller mindre galna människor överallt vars agerande man aldrig kommer att förstå sig på riktigt. Människor som säger eller gör något som man borde ha något riktigt dräpande svar på tal att komma med för att kunna sätta dessa personer på plats, men de gör en så pass stum av chock av man själv helt enkelt reagerar genom att se fånigt chockad ut. Alternativt får man fram ett ännu fånigare "Eh?" som är ett uttryck för att man inte fattar ett smack.

Onsdag den 28:e maj var jag ut till stugan för andra gången i år tror jag. Usch, jag får dåligt samvete bara jag tänker på det eftersom jag älskar att hänga i stugan och borde vara där bra mycket oftare. Särskilt som jag inte kan skylla på avståndet heller när det inte ens är fem mil dit.

I vilket fall, ut till stugan kom jag nu efter att ha blivit skjutsad dit av en god vän. Vädret var, som nog alla varit rejält medvetna om, hett, svettigt och soligt så vi satt bara ute och njöt tills det var dags för henne att åka hem och lämna mig ensam med min far som bor på landet permanent.

På torsdag förmiddag, den 29:e maj, åkte jag och pappa in till Sala. Jag hade valt att boka en tid där hos Synsam för att se om de kunde hjälpa mig med glasögon eller linser som kunde stabilisera min skelning eftersom landstinget så uppenbart inte gjorde mer än absolut nödvändigt. Vara skelögd inför alla klart och tydligt för Gud-vem-visste-hur-länge och samtidigt se dubbelt OCH se ut som Kapten Krok med sin fula svarta lapp för ögat? Inget av alternativen tilltalade mig det allra minsta.

Synsam (i varje fall denna butik) ligger vid torget inne i Sala och pappa var på något café och intog sig lite frukost medan jag satt med en optiker. Strax efter 10:00 var jag klar efter att vi hade preliminärbokat ett nytt besök för mig dagen efter då förhoppningsvis "mina" linser skulle ha kommit. Jag ringde pappa och efter några få minuters väntan dök han upp. Det enda som vi skulle göra därefter var att åka förbi Åkrahallen för att inhandla torsdagen och fredagens mat som bland annat innebar lite extra smarrigheter då min mor skulle göra oss sällskap senare under torsdagen.

Men klockan var som sagt strax efter tio på morgonen och på torget var det full ruljans. Stånd stod uppställda till höger och vänster med frukt och grönt, vackra blommor, kläder och andra klassiska saker som brukar finnas på ett torg som sysslar med försäljning. Bland annat stod ett stort stånd uppställt med massor av väskor av olika modeller, storlekar och material. Som den mot- och bakåtsträviga tjej som jag är avskyr jag, förutom byxor, skor och smycken, också att handla väskor. Det går bara inte att förklara hur pass trist det är, men ibland har jag helt enkelt inget val. Nu hade jag exempelvis gått i över ett års tid och beklagat mig något alldeles förfärligt mycket över den enda väska som jag haft i min ägo (bortsett från någon ryggsäck och liknande) det senaste året. En väska som jag från allra första början inte var speciellt förtjust i heller. Som så mycket annat hade det bara inte blivit av att jag tagit mig in i någon väskaffär, men nu tänkte jag ta tag i saken.

Med pappa i släptåg stannade jag vid väska nummer ett. Det var bara jag och pappa som höll till vid detta stånd och försäljaren såg ut att vara en trevlig, 45-årig karl med ett utseende som fotbollsspelaren Henke Larsson. Varje parti av samma väska av samma form, färg och storlek hängde inte på krokar utan de hängde ihop i en slags ögla. För att få loss en väska var jag alltså tvungen att knyta upp hela öglan, lösgöra en av väskorna för att därefter hänga tillbaka de andra innan jag hade möjlighet att pröva den väska som helt enkelt hade "turen" att sitta längst ut. När jag var klar var det bara till att knyta upp öglan igen, hänga tillbaka väskan i öglan och sedan sätta tillbaka hela väskpartiet (ögla fast det) i ställningen igen innan det bara var för mig att gå iväg till nästa vecka som tilltalade mig och upprepa samma procedur. En väskjävel skulle jag fan ha i varje fall.

Tack och lov att pappa var med mig eftersom jag, bortsett från skelningen och lappen för ögat, också gick omkring och haltade på med mina två kryckor och hade allmänt dålig balans. Så fort som jag såg en svart skinnväska som såg ut på ett ungefärligt sätt som jag ville fick jag överräcka honom kryckorna och den väska som jag redan hade i min ägo annars hade saker och ting blivit lite problematiska.

Vid de två första väskprovningarna kom försäljaren fram och kändes lite som solstrålen själv, även fast jag anser det vara smått påträngande i mina ögon. Vill jag ha hjälp ber jag om det, annars får försäljare av alla de slag hålla sig undan. Jag blir bortskrämd som kund om de kommer fram - inte lockad att köpa mer. Jag brukar förvisso inte vara otrevlig, men jag har alltid lust att säga att det är säljarens eget fel som inte får någonting sålt när jag är på plats som kund eftersom det är deras hjälpsamhet som driver mig på flykten. Töntig? Jag vet! :=) Men de måste å andra sidan lära sig att känna av vad det är för människor som kan bli potentiella köpare om man bara behandlar dem på rätt sätt.

Denna gång var jag ändå så fast besluten att få mig en väska att jag bara var vänlig när "väskföreståndaren" skulle hålla på och hjälpa mig med att få loss väska nummer ett och därefter väska nummer två från sina respektive öglor. Jag var leende och glad hela tiden, men sade ändå ifrån på ett väldigt, väldigt vänligt sätt att jag inte behövde någon hjälp. Att jag klarade av detta själv och ville prova mig fram bland svarta skinnväskor innan jag alldeles garanterat skulle köpa mig någon. Inte tänkte jag ge upp inte, när jag väl börjat mitt sökande.

Pappa och jag tog god tid på oss. Mitt handikapp gjorde inte direkt att saker och ting gick överdrivet fort, men vad gjorde det? Det fanns fortfarande inga andra kunder och vi hade inte bråttom någonstans. Fast efter att jag hade satt väska nummer åtta på min axel för att känna efter hur den kändes inträffade den mest konstiga sak. Säljaren (låt oss kalla honom Charles för enkelhetens skull) dök plötsligt upp, efter att ha lämnat mig och pappa i fred efter mitt avböjande om assistans tidigare, framför oss och han bad mig helt sonika att gå därifrån. Mitt blonda huvud kopplade inte alls för allt jag kunde säga var: "Ursäkta?" och tog för givet att jag hade hört fel på något sätt.

Charles: Nej, nu vill jag att du ska gå härifrån för jag har inte tid att springa efter dig precis hela tiden och plocka upp.
Jag: Vad då springa efter mig och plocka upp? Jag provar ju väskor och hänger tillbaka dem på exakt samma ställe hela tiden.
Charles: Det spelar ingen roll. Jag vill inte ha dig kvar här.

Min pappa är en riktigt hetlevrad karl och jag märkte på honom att han var på väg att explodera av ett sådant oacceptabelt och allmänt konstigt bemötande, men jag lugnade ned honom och sade att jag ville sköta denna smått intressanta diskussion själv och att hans vrede ändå inte skulle lösa någonting. Meningsutbytet med Charles fortsatte alltså.

Jag: Så du menar alltså på fullaste allvar att jag inte får handla någonting av dig?
Charles: Nej. Och så går du ju bara omkring och provar samma väskor hela tiden och stökar omkring.
Jag: Jag har inte gjort någonting annat än att testa o l i k a väskor hela tiden och dessutom lagt tillbaka dem exakt där jag tog dem. Du lär ha någon bättre förklaring att komma med.
Charles: Nej.
Jag: Så här står jag och har nu kollat ut den väska som jag vill ha samtidigt som jag också vill köpa mig en vit skinnväska PLUS en plånbok, men jag får återigen alltså inte köpa någonting av dig? Nu får du ju säga vad det är som är galet.
Charles: Vad då, ser du inte det själv?
Jag: Nej, hur skulle jag kunna göra det?
Charles: Här står jag (och så pekar han på sin Chrysler minivan med bagageluckan full av väskor) och stressar ihjäl mig för att hinna få upp alla väskor och då har jag ju inte tid med dig. Jag har faktiskt inte öppnat ännu.

Klockan var nu en bra bit över tio. Snarare en bra bit över halv elva och stånden på torget öppnade klockan tio. Dessutom var han ju väldigt vänligt inställd till en början och skulle hjälpa till när jag skulle ta ned väskorna från sina öglor och prova dem. Diskussionen fortsatte inte så mycket mer än att jag nästan småfnissade för mig själv och sade till honom att jag tyckte att han var en utav de mest otrevligaste människor som jag någonsin hade mött och att jag hoppades att han var väl medveten om att jag tänkte berätta för varenda människa som jag känner att om de någonsin har vägarna förbi torget i Sala får de under inga som helst omständigheter köpa väskor av honom. Efter den harangen gick jag därifrån och genast in till Guns väskbutik som ligger permanent stationerad vid torget. En väska var jag ju fortfarande fast beslutsam att köpa. Nu mer än någonsin, när denna Charles hade fått mig att ilskna till totalt.

Denna torsdag var det alltså Gun som blev den lyckliga som skodde sig på denna affär och jag kunde inte låta bli att fråga henne om hon visste något om denna Charles och varför han betedde sig som han gjorde. Pappa och jag köpte även jordgubbar på torget av en torghandlare som hade sitt stånd bredvid Charles och efter att jag hade berättat min historia kunde han inte låta bli att dra på smilbanden, men samtidigt konstatera att det verkade konstigt eftersom han tyckte att han oftast var en trevlig prick.

Charles försvann turligt nog snabbt från mitt medvetande sedan, men jag kunde ändå inte låta bli att fundera över varför han blev så aggressiv och så totalt ogästvänlig gentemot mig utan att jag hade gjort något fel eller betett mig illa på något vis. Ingen förklaring är ursäkt nog, men jag undrar ändå över om han inte gillade det faktum att jag avfärdade hans hjälp i början, om han störde sig på att jag hoppade omkring på kryckor, om han trodde att jag skulle sno någonting - vad som helst. Någonting hos mig var det definitivt som triggade igång hans otroligt dåliga sida och även fast han absolut inte upptar mina tankar är det nog bara fullkomligt normalt att man som människa vill få reda på varför man får kalla handen på det där viset som gör att man egentligen bara har lust att stå med vidöppen mun och en idiotisk uppsyn i ansiktet. JAG fick inte köpa några väskor. Jag. Varför inte då? Ska jag tolka det som att denna torgförsäljare har så gott om cash att han bara har denna väskförsäljning som en hobby vid sidan om varpå det för honom är totalt ointressant om han säljer någonting eller inte? *skrattar* I don't think so.

Han är mannen vars namn inte ens är värt att nämnas. Mannen som, till och med för en sådan människoälskare som jag, har svårt att ens kunna tänka och använda ord som "förlåtelse", "kärlek" och "försoning" i samma andetag och mening som honom.

Jag kan inte kommentera om jag känner mig sorgsen, fylld av skratt, chock, upprördhet och/eller förvåning när jag läser nedanstående text, men helt klart satte jag omedelbart kaffet i halsen (okej då, jag dricker ju inte kaffe någonsin, men det lät bättre att skriva så) när jag läste i en av kvällstidningarna att kärleksbrev från jordens alla hörn fullkomligen väller in till Josef Fritzl. Josef, den österrikiske, incestdömde pappan som höll sin dotter inlåst i sitt hus källare i 24 år medan han roade och våldförde sig med och på henne efter bästa förmåga genom att bland annat göra henne på smällen med sju barn under årens lopp. Livet ovanför källarytan levde han sitt liv vidare som om ingenting hade hänt eller skulle fortsätta hända = övergrepp för stora och svåra för den mänskliga hjärnan att ens ta till sig.

Då är det trots allt ganska fascinerande att läsa om alla dessa glödande kärleksbrev som strömmar in till Josef. Brev som handlar om att han ju enbart är "missförstådd med ett hjärta". *ler snett*

Jag lämnar nu genast detta ämne och så är det upp till er andra att reagera och resonera bäst ni vill.

Det är en tidig/sen natt igen och mina ögon har svårt att hålla sig öppna varpå jag nu ska lägga på ett rejält kol för att sedan avsluta. Att sitta uppe när klockan närmar sig 06:00 borde bara vara amatörernas (läs: studenternas) rättighet i kväll. 19-åriga ungdomar går fortfarande förbi längs gatan där jag bor och sjunger för full hals "För vi har tagit studeeeenteeeeeen" och någonting säger mig att de lär göra det ett tag till innan de har sjungit den lilla trudelutten för sista gången i sina liv. :=)

Sist skrev jag om att jag hade en glad nyhet att berätta som jag inte tordes dela med mig av riktigt än. Nu känner jag mig redo sedan är det bara att hålla tummarna för att detta goda fortsätter att vara gott.

I ungefär tre veckors tid har jag varit gravt skelögd. Jag blev det under min senast migränattack. Högerögat skelade inåt mer än jag-vet-inte-vad. Något som inte har gjort mig speciellt nöjd. Som om jag inte har haft nog med djävulskap de senaste två åren och att den senaste månaden har varit en pärs om något. Även om skelögdhet kan ses som en lite bisak i det stora hela har det givetvis varit otroligt frustrerande och denna defekt har gjort min vardag ytterligare lite svårare. Att också gå och inte veta när och om detta är något som skulle komma att bli bra igen har gjort mig extra ledsen även fast jag har gjort mitt bästa att inte försöka tänka på det.

Men så..... *trumvirvel*... i måndags morse, efter mindre än två timmars sömn, vaknade jag upp och kände genast att ögonen var som de skulle. Eldprovet bestod i att ställa mig framför badrumsspegel eftersom det har varit allra svårast att se mig själv i spegeln. För ögonens del alltså. Har jag lyckats få de båda att titta rakt fram under några sekunder eller i max fem minuter har jag genast blivit vindögd igen när jag försökt titta in en spegel.

Vad jag försöker säga nu då är att jag om tre timmar inte har skelat någonting på hela fyra dygn! Om det fortsätter att hålla i sig har en stor sten verkligen lyft från mitt hjärta. En skitsak mindre att koncentrera sig på. En sak med mig som fungerar igen, som kan få vara normalt. Ett tecken på att någonting faktiskt är på rätt håll och det gäller bara att tänka positivt att det inte bara är tillfälligt.

Sedan kan det självklart aldrig hända någonting gott som inte har någonting ont med sig, även fast det ena nödvändigtvis inte måste ha något med det andra att göra. Ledvärken, som jag har lidit av i cirka en månads tid, har jag haft dagligen fast den har varit olika jobbig att handskas med från dag till dag. Fram till och med i lördags skulle jag vilja påstå att den hade blivit bättre och bättre, men sedan dess är det å andra sidan tvärtom. Den har kommit tillbaka med större kraft än förväntat när jag rör på mig för mycket vilket gör att jag känner mig mer låst och det är vidrigt när jag vill försöka vara så pass aktiv som möjligt.

Sedan hände detta med förbättringen av mina ögon och jag kände att: "Haha, nu jävlar!" med ett leende. Fast den glädjen byttes mot en stor del oro igen bara ett dygn senare. Jag hade gått med en lättare svullnad i båda mina fötter (fast främst i högerfoten) och upp i vaderna i några dagar. På tisdag förmiddag såg jag dessvärre inte klok ut. Jag var så svullen att jag inte finner ord för det. I praktiken de enda skor som jag kan använda just nu kunde jag inte ens trä över fötterna, en massa bristningar och blodutgjutelser hade ploppat upp lite varstans med mera. Oron tog i varje fall överhanden så jag kontaktade den onkologiska dagvårdsavdelningen och bad om att få komma upp så en läkare kunde titta på mina fötter och avgöra vad som behövde göras. Risken för att ha drabbats av en propp var ganska stor och eftersom en propp kan vara lindrig likväl som otroligt allvarlig var detta inget som gjorde att jag kände mig cool.

Klockan 12:00 var jag då och hälsade på min vän Centrallasarettet igen. 12:45 fick jag träffa doktor C och vi talades vid i en halvtimma där hon ställde mig massor av frågor och "tallade" på mina fossingar om och om igen. Hon hade en annan patient direkt efter mig och bad mig stanna kvar ett tag så hon kunde hinna få mer information om vad som skulle ske med mig efter konsultation med bland annat röntgenläkare.

Klockan 15:00 återkom hon och meddelade att hon hade skickat en remiss till en datortomografiröntgen som skulle komma till skott senast inom 36 timmar, men hon visste inte när och hon bad mig därför stanna kvar ytterligare en stund. 15:30 kom en sjuksköterska fram till mig och sade att det hade blivit bestämt att jag skulle röntgas inom åtta timmar, men att det fortfarande inte gick att säga när. Dagvårdsavdelningen kunde jag bara stanna kvar på fram till 17:30 och hade ingen röntgen blivit gjord innan dess skulle jag få flytta över till en annan god vän, nämligen avdelning sju, där jag spenderade tolv av majs trettioen dagar.

Givetvis hamnade jag på avdelning sju i ett dubbelrum. Då hade jag precis fått pappa på besök och han var snäll att göra mig lite gladare genom att köpa en 88:an glass åt mig innan han var tvungen att vara iväg. 18:30 kom sedan en av sjuksyrrorna och meddelade mig om att röntgen skulle gå av stapeln bara en halvtimma senare så hon förberedde mig genom att sätta den nål i armvecket som behövs för att sedan kunna spruta kontrastvätskan i. Röntgen gjordes sedan och bortsett från när jag för 1½ år sedan led av groteska nervsmärtor var detta första gången som det var grymt jobbigt att genomgå en röntgen. Jag brukar alltid få ligga med en kunde under knävecket, men då det denna gång skulle röntgas en bit ned på låren skulle de inte få lika bra bilder som om jag låg med helt raka ben och då ledvärken för tillfället var bångstyrig att ha att göra med gjorde det förbaskat ont att ligga stilla och spikrakt. Även fast detta är en röntgen som är snabbt överstökad fick jag be dem sluta vid ett tillfälle då jag var tvungen att dra upp benen och lägga mig i fosterställning och massera baksidan av mina lår innan det gick att fortsätta. Tvi...

Åh, jösses, jag förstår inte varför jag måste komma med sådana långa utläggningar jämt. Jag borde ju bara ha skrivit kort och koncist hur allt visade sig vara bra. Men ni känner ju mig vid det här laget och förstår då säkerligen att jag kommer att skriva hur jag var tillbaka på "mitt" rum 19:20, hur jag då gjorde i ordning ett par smörgåsar som lätt slank ned innan jag satte mig i min säng för att läsa någon urusel skvallerblaska som jag slumrade ifrån. Strax före nio vaknade jag av att mamma min kom förbi. Det hade jag ingen aning om att hon skulle göra. Särskilt inte som besökstiden var slut för ett tag sedan. Sällskapet vad ändå rejält välkommet och vi satte oss i dagrummet och glodde på "Desperate Housewives". 21:30 kom en sjuksyster igen med en bärbar telefon. Rösten däri tillhörde jourhavande läkaren T som kunde framföra de goda nyheterna att de inte hade funnit någonting illavarslande alls och definitivt ingen propp så långt ögat kunde nå.

Däremot hade de bara gjort röntgen i syftet för att se om de kunde hitta vad som orsakade mina besvär. De kunde med andra ord inte svara på v a d som gav upphovet till problemen varpå läkaren mest spekulerade friskt. Ett argument var att svullnaden kunde komma ifrån en brist av protein. *skrattar* Inte för att hon visste om jag led av proteinbrist, så ni hör ju själva.

Det skönaste var ändå att jag efter detta blev utskriven över telefon och eftersom mamma hade tittat förbi så sent på kvällskvisten fick jag passande nog skjuts hem. Min tisdag som började dåligt fick då äntligen sitt goda slut och de goda råd som jag fick på vägen var att jag ett tag framöver ska använda stödstrumpor så ofta som möjligt under dygnet samt gärna ligga med benen i högläge när jag exempelvis sitter ned. Annars har vi detta underhållande "vänta och se" igen. Redan i dag har jag förvisso märkt av en ganska stor skillnad, med mindre svullnad, så det är i och för sig bara att tro på att bättre tider väntar mig även där/här.

Så där ja, nu har jag täckt sjukdomshistoriken för denna vecka, hittills, också och det är även i just denna stund som jag har beslutat mig för att lägga ut en del bilder som är tagna från och med hösten 2006 och framåt. Bilder som är tagna på mig när jag är rejält sjuk och tagna ur mina minst fördelaktiga vinklar. Det är inga märkvärdiga bilder, men de kan vara nog så starka för de som aldrig såg mig när jag var som sjukast och de som inte riktigt kan ta till sig hur det är fatt med mig och hur det var fatt med mig. Trots mina leenden är ingenting en dans på rosor och de flesta såg mig aldrig utan peruk heller vilket får mig att tro att några kommer att tycka att det är jobbigt att se någon bild på mig helt flintskallig. Sjukdomen blir antagligen mer påtaglig då varför jag vill komma med en liten varning innan ni tittar på nedanstående bilder. Andra utav er kommer inte bry er om att glo på bilderna alls för att de inte säger er någonting och för att ni inte är intresserade av fotografier medan en annan grupp utav er kommer titta på dem med ett visst sting av nyfikenhet. Vilket som - här kommer de i varje fall.


2006-09-17. En av de sista bilderna, sjutton dagar innan jag fick reda på att jag hade en
tumör i bäckenet, som tagits på mig. Jag har ont till tusen (även om det inte syns)
och har gått ned från cirka 68-70 kg till 64,5 kg.


2006-10-23. En så kallad port-a-cath har opererats in under huden för att
senare, med en nål som sitter fast, underlätta vid givandet av cellgifter.
Det mesta ges och tas via port-a-cathen så att jag som patient ska slippa
bli sönderstucken flera gånger om dagen.


2006-10-24. En dag efter att den andra biopsin har gjorts på tumören då
patologerna hade sådana problem att ställa en diagnos på vad för cancer
som jag hade.


2006-10-24. En lite närmare bild. Ganska fult och stort ärr va, bara för en
biopsis skull? Elva stygn syddes jag med. Åtta stygn första gången, som
därefter fick förlängas med tre stygn till.    

        
2008-04-02. Vi hoppar framåt lite bara för att ni ska få se hur ärret ser ut
i dag (inte speciellt snyggt, nej) plus att utslaget till vänster om ärret är en
biverkning av strålbehandlingen, men som tur var läkte den svidande rodnaden
av sig själv efter ett par veckor.   


2006-11-11. Sista bilden som är tagen på mig innan det är dags för den allra första
cellgiftskuren. Även fast jag ler har jag med all min kraft och styrka kravlat
mig upp ur sängen för första gången på flera veckor för att kunna vara med
på min gudsons dop. Smärtorna var närapå outhärdliga och alla var så extra
uppmärksamma och hjälpsamma på grund av det och för att jag släpade mig
fram på kryckor. Jag är bara så glad i efterhand att jag inte missade hans dop.


2006-11-29. Min första cellgiftsbehandling pågick mellan den 17-20/11 2006.
Den 28/11 började jag tappa håret och så här mycket tappade jag varje gång
som jag kammade mig.


2006-12-01. Halva håret är tappat, jag är fullproppad av allehanda mediciner
varav inga får bukt med mina smärtor och jag har gått ned till 58 kg som ni alla
kan se inte är en smickrande vikt på mig.


2006-12-01. Bara en bild till för att visa hur hemsk jag ser ut fast jag just här
tyckte att jag såg relativt okej ut av den enkla anledningen att man vänjer sig
till viss del med hur man ser ut efter ett tag när man är mitt uppe i kämpandet
av sin sjukdom.


2006-12-09. Jag är inlagd på Radiumhemmet, Karolinska i Solna, för min
andra cellgiftsbehandling. Jag drabbades av magsjuka medan jag var inlagd.
Vi var flera patienter som var magsjuka varpå hela avdelningen isolerades och 
jag fick spendera ytterligare ett par dygn mer än nödvändigt inlåst i mitt fängelse.
Ett fängelse som ändå var en trygghet, men dåvarande läkare som gick ronden
försökte ändå övertala mig att åka hem och skriva ut mig mot min vilja även fast
jag såg ut på detta vis,spydde ned mig, sket på mig och frossade okontrollerat.
Med en suck gav den läkaren slutligen med sig och gav sitt "ok" till sköterskorna
att jag skulle fortsätta tas om hand. Här kan vi snacka om att jag är rejält medtagen
och viktmässigt har jag nått mitt bottenrekord, 56 kilo.


2006-12-15. Två dagar tidigare, på självaste Lucia, är jag hemkommen från
Karolinska och har då fått ut min första peruk och detta är premiäranvändningen
av den. En av mina kompisar säger, och det vette tusan om jag ska ta det som en 
komplimang eller inte att: "Fan, vad snygg du är i den där peruken. Om man
blev så där snygg av att drabbas av cancer skulle jag vilja ha den sjukdomen
jämt." Hmm... *skrattar lite*


2006-12-17. Skinny jag med något som ser ut att påminna om 80-talets
Freestyle, men det är min "accessoar". Morfinpumpen alltså. Och nej, den 
gjorde en inte hög eller påverkad i skallen alls. Bara slö.

                      
2007-01-11. Håret har jag rakat av sedan närmare en månad tillbaka. 
Ögonfransarna har jag precis tappat och ögonbrynen står på tur varpå jag har
fyllt i dem till viss del. Inte speciellt snyggt, men det dröjde ett tag innan jag fick
in snitsen.


2007-06-19. Håret har växt i fem veckor och då blivit så här långt. Det känns
riktigt konstigt, men oj så välkommet då jag gått och fryst konstant om min skalle
i fyra månaders tid när jag var kal om huvudet. Brrr!

  
2007-08-30. Nog för att mitt hår blivit mörkare om åren, men det var inte så
där överdrivet skoj att se att efter fyra månaders ihärdigt sparande är håret inte
vare sig längre än så här samt att det är rejält råttfärgat, på gränsen till någon
svart nyans till och med. Från en massa viktpendlande tycks jag nu ha gått upp,
och stannat på, acceptabla 67 kilo. Här har jag också, sexton dagar tidigare,
fått beskedet om att läkarna vill amputera mitt ben.



2008-01-18. Det finns inte så många bilder på mig från 2007 av ganska
förståeliga skäl, men här har jag gått utan peruk i cirka två månader och
börjar äntligen vänja mig vid att vara korthårig och till och med gilla det lite
smått av och till.


2008-05-22. Så här snygg är jag när jag är inne på min elfte dag som inlagd
patient på Västerås Centrallasarett där lappen för ögat fick mig att känna
mig extra sexig på alla sätt och vis. Yeah, right. Även fast migränen försvann
sakta, men säkert, medan jag låg inne led jag hela tiden mer eller mindre
av lite spänningshuvudvärk i stället på grund av att jag var tvungen att anstränga
mina ögon extra mycket när jag hade denna "piratlapp" på antingen det ena
eller det andra ögat. Var jag utan denna lapp helt och hållet såg jag mest bara
dubbelt och det var också en påfestring och inget som direkt roade mig.



2008-06-04. Det kanske inte syns så bra, men så här såg foten ut för ett par
dagar sedan när den hade svullnat upp rejält och jag befarade det värsta.


2008-06-05. Det absolut senaste kortet taget på mig än så länge. Håret har
tagit fart och jag sitter med en långhårig liten Chiuhuahuavalp som precis har
slagit upp ögonen för första gången i sitt liv. :=)

/Jojis - over and out. 

Helst av allt skulle jag vilja börja nattens (eller den tidiga morgonens inlägg) med en glad nyhet, men eftersom den är så pass färsk och jag inte riktigt törs tro på att den är bestående väljer jag att avvakta en dag till eller till innan jag delar med mig av den. Jag känner mig lite skrockfull för tillfället.

Fråga mig inte varför, men jag har dränkt mig själv i herrparfym just nu och jag har ingen annan förklaring annat än att det luktar något alldeles otroligt gott. :=) Med detta sagt ska jag nu börja skriva om ostkriget som utspelade sig i min (eller ska jag säga vår?) sommarstuga i stället.

Även fast mina vänner ibland (eller kanske till och med ofta) kan bli irriterade på mig på grund av mina åsikters skull, att jag använder mig av en humor som de inte alltid förstår, har ett skal som de inte riktigt kan krypa innanför och att jag tidvis bara kan vara för mycket av allt är nog de flesta skrämmande överens om att jag inte ens är i närheten av att vara någon dramaqueen.

Jag kan stå på mig och vara ganska kylig, säga vad jag tycker samtidigt som jag inte är mycket för att visa mina känslomässiga sidor, säga att jag är glad utan att jag för den sakens skull skrattar, likväl som jag bestämt kan säga att jag är arg/besviken/ledsen och varför jag är det, men det innebär ändå inte att jag skulle falla mig in att höja rösten, gråta och/eller skälla ut någon.

Med andra ord vet merparten om att jag är någon som man alltid (nästan) kan lita på är stabil i sitt humör. Jag anser nämligen att man kan bestämma hur man väljer att reagera på någonting och det är helt enkelt mitt val att mestadels reagera med ett litet ryck på axlarna då jag inte är förtjust i intriger, jag gillar inte att bråka, jag tröstar gärna men ser ingen som helst vits med, eller känner ett behov av, att bli tröstad själv.

Jag kan antingen vara lite mer sprallig än vanligt och emellanåt vara mer loj än vanligt, men är det någonting som jag skulle vilja påstå att de i min bekantskapskrets kan förlita sig på är att de aldrig behöver oroa sig för att jag ska spåra ur, få ett utbrott på en fest när jag har alkohol rinnandes genom blodet eller plötsligt bli sentimental och börja störttjura utan någon egentlig anledning. Det är bara jag.

Jag vet inte om mitt sätt att uppföra mig runt folk i min närhet är osunt och att jag innerst inne går och bär på en massa uppdämd ilska som behöver få utlopp någon gång ibland eller om jag är som många andra som låter alla aggressiva barnsligheter gå ut över min familj i stället. På ett sätt är det ju fantastiskt att man är så trygg med sin egen familj runt sig att man utan svårigheter kan visa alla sina sidor utan att för en sekund bry sig om hur de uppfattar en. De är ju ens familj och det är meningen att de ska älska en i vilket fall som helst.

Fast å andra sidan är det ju de som står en allra närmast och de som man älskar allra mest som man i allra högsta grad ska vara mest rädd om och behandla på allra bästa sätt. Det är deras åsikt om en som borde vara av största vikt. Det är dessa som man ska värdesätta in i de längsta och vara snällast mot och visa sina finaste sidor.

Men det är nästan som att bara för att man känner sig säker på att vissa människor, och då oftast främst familjemedlemmar, kommer att stå vid ens sida vad man än säger och gör kan man bete sig precis hur som helst. Hur schysst är det om jag får fråga? Inte det minsta snällt skulle jag vilja påstå.

Jag tvivlar inte på att mina vänner och ytliga bekanta vet med sig att hur snäll som jag än kan vara och hur mycket som jag går med inställningen att det inte finns något som helst skäl att haka upp sig på petitesser och att jag nästan alltid hellre vill få folk att lugna ned sig i stället för att börja gruffa om skitsaker... så vet de att inom mig finns det en pulserande, hettande vulkan som plötsligt en dag kan behöva få sig en rejäl urladdning och att det nog inte kommer att vara speciellt kul att vara i närheten av mig då.

Fast tills den dagen kommer skulle nog de flesta bli chockade av att veta, se eller höra talas om hur otroligt provocerande och dryg som jag kan gå omkring och vara när jag har min familj nära mig eller hur lätt som de triggar igång mig och gör mig till en rabiat galning som helst av allt bara vill tjafsa vilt mest hela tiden. Min familj är min bästa sida, men de lockar också fram det allra sämsta inom mig. Fruktansvärt, inte sant, även fast det knappast hör till ovanligheterna för resten av befolkningen.

I skrivande stund kommer jag på ett exempel på hur otroligt larvigt det kan gå till. Denna gång gäller det mig och min fyra år äldre syster Vania. Detta var för några år sedan och vi var ute i sommarstugan. Det var vi två, hennes dotter, äldsta syrran och antagligen hennes två barn samt mamma och pappa. Allt var lugnt just då. Jag och Vania stod i köket och skulle göra i ordning ett par kvällsmackor.

Pappa är den i vår familj som alltid har haft mest fixa idéer. Enligt min uppfattning i varje fall. Det handlar inte om att någonting är rätt eller fel, men han kan ha bestämt sig för att morgontidningen ska vikas på ett visst sätt när man har läst klart den, det kan bli ett riktigt liv om inte var sak har sin plats som han har bestämt är "rätt" plats, en limpa ska gärna skäras på ett visst sätt, man får inte ha händerna i jackfickorna när man promenerar, bara för att han själv är otroligt varmblodig och i praktiken aldrig fryser om benen kan han anse att han har belägg för att det bara är ett påhitt från min sida om jag säger att jag fryser om benen då han inte gör det.

Bortsett från sådana här "charmiga" egenskaper har pappa också alltid varit väldigt noga med när man använder sig av osthyveln på osten. Att göra "skidbackar" i osten är (det var åtminstone) bland det värsta som han vet. Det kunde, utan underdrift, göra honom ganska så vansinnig varpå jag var ganska glad över att jag inte började lära mig att äta ost förrän jag flyttade hemifrån. Jag var på grund av detta ganska förskonad från raseriutbrotten som handlade om 'ostskidbackar'.

Kvällen i fråga stod Vania och fixade till sig några ostskivor som hon skulle lägga på sina limpskivor av märket Skogaholm. Hennes dotter var på väg att själv skära upp en ostskiva eller två, men Vania tog över och gjorde klart mackorna själv. Även om hon inte sade något kunde jag se en viss irritation i hennes ansikte vilket gjorde att jag, glad i hågen, inte kunde låta bli att retas lite och ta upp hur överdriven pappa hade varit när vi var yngre när det gällde dessa "skidbackar". Jag pratade vidare på om hur löjligt det var att man faktiskt kunde bli upprörd över en sådan småsak och att det ju inte borde ha den minsta betydelse hur man skivar osten. Den smakar ju likadant i vilket fall som helst och är det nu någon som skivar den på "fel" sätt är det ju bara att man för sig själv "rättar till" den när det är ens egen tur. Vem orkar bry sig liksom?

Jag var så säker på att Vania skulle hålla med mig att jag blev smått paff när jag såg hur henne ögon mörkade. Det såg verkligen ut på henne som om det var på blodigaste allvar hur en ost skulle se ut efter att man använt en osthyvel på den. Jag undrade seriöst om hon skulle bli arg om jag med flit skulle börja göra "ostskidbackar" eller om det var ett stort irritationsmoment för henne då hennes dåvarande sexåriga dotter skulle försöka sig på att använda osthyveln på ett sätt som inte överensstämde med Vanias syn på hur en ost ska skivas.

Vania började bli alltmer sur för att jag inte kunde förstå hur viktigt det var för henne att osten skulle se ut som hon ville ha den medan jag (i stället för att bara rycka på axlarna åt hennes fixa idé som hon så tydligt tagit efter pappa) blev alltmer uppretad över hur någon alls kunde engagera sig och bli så upprörd över en sådan skitsak.

Vad som händer sedan är att jag inte kan släppa taget om diskussionen. Jag vill riktigt ruska om syrran och få in i hennes skalle att lite ost fan inte är hela världen. Jag vill få henne att bara andas ut och le och säga att ja, visst är det barnsligt av henne att hänga upp sig på något dylikt. Det är bara det att det inte går till på det viset. Vania blir alltmer arg på mig som inte förstår mig på henne och som också gör smått narr av henne och jag är nära ett vredesutbrott för att hon inte "ger sig". Slutligen finner jag inte orden. Ingen utav oss kommer någon vart och vi uppför oss som barnungar båda två. Hon behandlar mig nedlåtande och skakar på huvudet åt mig samtidigt som hon himlar med ögonen och jag börjar ta ton rejält och skriker de mest fasansfulla okvädingsord som man kan kalla en älskad för. Över en sådan liten sak som en 28%-ig Billingeost kallar jag henne hemska saker som (hmfr, förlåt mig ni som tror att jag inte kan ta mer än charmfullt vulgära ord i min mun *s*) att hon är dum i huvudet, är en jävla f-tta, att hon kan dra åt helvete och att hon är en idiotisk jädra h- -a.

Systra mig är inte den snällaste av änglar själv då hennes snorkiga sätt retar gallfeber på mig, men hon skriker åtminstone inte en massa förskräckliga ord till mig. Ord som man aldrig någonsin ska kalla en familjemedlem för och inte någon annan heller för den delen.

Resten av familjen sitter i vardagsrummet och blir vittnen till vårt ordkrig, men det är ingen som ingriper eller gör något på något annat sätt och det var nog lika bra det. Det fanns ändå inget som de kunde göra mer än att låta oss båda få lugna ned oss på varsitt håll. Det tog inte heller lång tid förrän vi skamset bad varandra om ursäkt och sedan var denna ostincident ur världen.

Tänk, hur något så litet kan få så mycket vatten på sin kvarn och bli en sådan stor grej? Och även fast jag definitivt kämpar mycket för att inte gå till några personangrepp när det gäller min älskade familj hör det absolut inte till ovanligheterna att jag beter mig som en snorunge som inte besitter något som helst tålamod när det gäller dem. Jag är inte bortskämd och jag har inga som helst problem med att vara givmild och jag vill gärna få dem att ta tag i, och hjälpa dem på vägen, att kontrollera sina humörsvängningar och vara behjälplig när de lätt blir enkelspåriga och just tjafsar över tonvis med småsaker som jag avskyr.

Men detta ändrar inte det faktum att jag, när jag är omringad av min kärleksfulla familj, allt som oftast blir galen och "oggar" stup i kvarten och snäser till åt dem i samma stund som jag tycker att de gör någonting fel, inte uttrycker sig korrekt, ger sig in i diskussioner som de inte har någon kunskap om, har fördomar som jag inte tolererar osv . Jag blir till en människa som jag inte är speciellt förtjust i med andra ord. Särskilt som jag aldrig skulle behandla någon annan av mina nära och kära på samma sätt som jag gör när det handlar om mina föräldrar och systrar. Detta beteende är garanterat något som skulle få mina vänner att tappa hakan i chock. Varför gör man/jag så här? Hur kan jag vara två så olika personer ibland? I wonder...

Dagens minus:

1) Blåmärkena på magen tycks inte försvinna. Fy för blodförtunnande sprutor!
2) Avskyr Mimer som vill ha världens största överdrift till överpris för den lägenhet som jag och sambon bor i som Mimer vill göra om till bostadsrätter. Priset är skrattretande för alla inblandade. Till och med för vanliga mäklare, bankpersonal och andra fastighetsägare.
3) Tisdagen ska ägnas en stor del åt att prata med en massa myndigheter.

Dagens plus:

1) Jag har skickat blombud till inte mindre än tre speciella vänner inom loppet av ett dygn samt köpt ett fång rosor till mig själv.
2) Sol!
3) I dag ska jag antagligen inhandla nya utemöbler till mina föräldrars sommarstuga och eftersom jag är den som ska betala tar jag för givet att det är jag som får bestämma hur de ska se ut. Ha! :o)

Nattetid igen och denna gång sitter jag och dricker Coca Cola (och nu snackar vi just Coca Cola utan att lägga till något så snuskigt som "light" på slutet) ur ett stort rödvinsglas. Jag avskyr ju rödvin och ibland tycker jag att det känns lite bortkastat att äga sådana glas som faktiskt enbart är inköpta för andra människors skull och som det aldrig är meningen att jag ska få nöjet att nyttja själv. Då kan det vara mysigt av och till att inbilla sig att det är lite smålyxigt att dricka exempelvis någon dryck som just Coca Cola i ett glas som någon människa, någon gång, bestämde sig för var ämnat för just rödvin.

Denna natt tänkte jag annars roa er med några bilder som är tagna på mig, min nioåriga systerdotter, min 34-åriga syster Vania, min mamma och på min kompis L. Alla har vi på oss samma, blonda peruk och nu får det vara lite upp till er att avgöra vem som passar bäst i den.

Jag kan ju bara passa på att säga att jag själv diggade den relativt mycket på mig själv, på L syntes det inte det minsta att hon hade peruk på sig då hon har haft liknande frisyrer förut och passat alldeles utmärkt i det, Vania har varit korthårig sedan 1993 och ansåg att hon liknade en transvestit i lite längre hår, mamma (som är en mörkhårig och långhårig skönhet egentligen) vägrade först prova peruken, men när den väl satt på plats hade hon mycket svårt att slita sig från spegeln som hon stod och kråmade sig framför. Sist, men inte minst, gick systerdottern omkring och flinade lite blygt för sig själv då hon är grymt fascinerad av peruker och hur de kan förändra hennes utseende och hon blev självklart så sockersöt så.

Nu börjar vi:


Jag ser lite smått drogad ut, men det är för att jag är slutkörd och redo för sängen. Nååå,
passar jag i en elegant page?


Min kära mor som seriöst funderar på ett frisyr- och färgbyte även fast far min protesterar
starkt i det tysta då han tycker att mamma i denna frisyr påminner för mycket om hans
bortgångna svärmor. *s*


Här har vi en tuff liten tjej som vill klippa håret ungefär så här långt, och med lugg, men hon
vågar inte riktigt ta steget ännu.


Vad tycks? Transvestit eller ej? ;-)


Och slutligen fröken L. En solklart korad vinnare, eller? *ler*

Nu kör vi igång med en lista igen.

Nattens minus:

1) Min sambo arbetar igen denna sena timme och jag tvivlar inte en sekund på att han kommer att drabbas av en allvarlig hjärtinfarkt vid en alldeles för ung ålder förr eller senare.
2) Man får "bara" plats med 32 000 tecken i ett och samma blogginlägg på denna sajt. Det räcker knappast för någon som jag. =)
3) Folk som njuter av att med flit försöka ge andra människor dåligt samvete när dessa människor inte ens har gjort något fel.
4) Att min medicinering gör att jag inte alls törs så mycket som provsmaka en starköl i sommarvärmen.
5) Ytterligare en hund som, efter att ha suttit i en kokhet bil, har dött medan en oansvarig husse lämnade voffen utan tillsyn medan han sprang omkring i två timmar och shoppade i godan ro. Djurplågare gör mig rosenrasande!

Nattens plus:

1) Syster Vanias onyktra och barnsligt, oförfalskade glädje i går natt när hon kom hem från krogen och konstaterade att jag hade ställt en sprillans ny dator på hennes vardagsrumsgolv. Hon är i extas ännu. :-)
2) Om vi bortser från det senaste dygnet har ledvärken reducerats radikalt.
3) Jag har inte för en sekund känt av min björkpollenallergi i år. Ett ljus i allt elände.
4) http://www.skrattnet.se/ - en sida som fungerar fortfarande.
5) Jordgubbsmilkshake till frukost.

/Jojis - tröttare än Trötter, men envisas ändå med att vara vaken utan någon som helst vettig anledning.