Jojis - 30 år med påstådd obotlig cancer

Helst av allt skulle jag vilja börja nattens (eller den tidiga morgonens inlägg) med en glad nyhet, men eftersom den är så pass färsk och jag inte riktigt törs tro på att den är bestående väljer jag att avvakta en dag till eller till innan jag delar med mig av den. Jag känner mig lite skrockfull för tillfället.

Fråga mig inte varför, men jag har dränkt mig själv i herrparfym just nu och jag har ingen annan förklaring annat än att det luktar något alldeles otroligt gott. :=) Med detta sagt ska jag nu börja skriva om ostkriget som utspelade sig i min (eller ska jag säga vår?) sommarstuga i stället.

Även fast mina vänner ibland (eller kanske till och med ofta) kan bli irriterade på mig på grund av mina åsikters skull, att jag använder mig av en humor som de inte alltid förstår, har ett skal som de inte riktigt kan krypa innanför och att jag tidvis bara kan vara för mycket av allt är nog de flesta skrämmande överens om att jag inte ens är i närheten av att vara någon dramaqueen.

Jag kan stå på mig och vara ganska kylig, säga vad jag tycker samtidigt som jag inte är mycket för att visa mina känslomässiga sidor, säga att jag är glad utan att jag för den sakens skull skrattar, likväl som jag bestämt kan säga att jag är arg/besviken/ledsen och varför jag är det, men det innebär ändå inte att jag skulle falla mig in att höja rösten, gråta och/eller skälla ut någon.

Med andra ord vet merparten om att jag är någon som man alltid (nästan) kan lita på är stabil i sitt humör. Jag anser nämligen att man kan bestämma hur man väljer att reagera på någonting och det är helt enkelt mitt val att mestadels reagera med ett litet ryck på axlarna då jag inte är förtjust i intriger, jag gillar inte att bråka, jag tröstar gärna men ser ingen som helst vits med, eller känner ett behov av, att bli tröstad själv.

Jag kan antingen vara lite mer sprallig än vanligt och emellanåt vara mer loj än vanligt, men är det någonting som jag skulle vilja påstå att de i min bekantskapskrets kan förlita sig på är att de aldrig behöver oroa sig för att jag ska spåra ur, få ett utbrott på en fest när jag har alkohol rinnandes genom blodet eller plötsligt bli sentimental och börja störttjura utan någon egentlig anledning. Det är bara jag.

Jag vet inte om mitt sätt att uppföra mig runt folk i min närhet är osunt och att jag innerst inne går och bär på en massa uppdämd ilska som behöver få utlopp någon gång ibland eller om jag är som många andra som låter alla aggressiva barnsligheter gå ut över min familj i stället. På ett sätt är det ju fantastiskt att man är så trygg med sin egen familj runt sig att man utan svårigheter kan visa alla sina sidor utan att för en sekund bry sig om hur de uppfattar en. De är ju ens familj och det är meningen att de ska älska en i vilket fall som helst.

Fast å andra sidan är det ju de som står en allra närmast och de som man älskar allra mest som man i allra högsta grad ska vara mest rädd om och behandla på allra bästa sätt. Det är deras åsikt om en som borde vara av största vikt. Det är dessa som man ska värdesätta in i de längsta och vara snällast mot och visa sina finaste sidor.

Men det är nästan som att bara för att man känner sig säker på att vissa människor, och då oftast främst familjemedlemmar, kommer att stå vid ens sida vad man än säger och gör kan man bete sig precis hur som helst. Hur schysst är det om jag får fråga? Inte det minsta snällt skulle jag vilja påstå.

Jag tvivlar inte på att mina vänner och ytliga bekanta vet med sig att hur snäll som jag än kan vara och hur mycket som jag går med inställningen att det inte finns något som helst skäl att haka upp sig på petitesser och att jag nästan alltid hellre vill få folk att lugna ned sig i stället för att börja gruffa om skitsaker... så vet de att inom mig finns det en pulserande, hettande vulkan som plötsligt en dag kan behöva få sig en rejäl urladdning och att det nog inte kommer att vara speciellt kul att vara i närheten av mig då.

Fast tills den dagen kommer skulle nog de flesta bli chockade av att veta, se eller höra talas om hur otroligt provocerande och dryg som jag kan gå omkring och vara när jag har min familj nära mig eller hur lätt som de triggar igång mig och gör mig till en rabiat galning som helst av allt bara vill tjafsa vilt mest hela tiden. Min familj är min bästa sida, men de lockar också fram det allra sämsta inom mig. Fruktansvärt, inte sant, även fast det knappast hör till ovanligheterna för resten av befolkningen.

I skrivande stund kommer jag på ett exempel på hur otroligt larvigt det kan gå till. Denna gång gäller det mig och min fyra år äldre syster Vania. Detta var för några år sedan och vi var ute i sommarstugan. Det var vi två, hennes dotter, äldsta syrran och antagligen hennes två barn samt mamma och pappa. Allt var lugnt just då. Jag och Vania stod i köket och skulle göra i ordning ett par kvällsmackor.

Pappa är den i vår familj som alltid har haft mest fixa idéer. Enligt min uppfattning i varje fall. Det handlar inte om att någonting är rätt eller fel, men han kan ha bestämt sig för att morgontidningen ska vikas på ett visst sätt när man har läst klart den, det kan bli ett riktigt liv om inte var sak har sin plats som han har bestämt är "rätt" plats, en limpa ska gärna skäras på ett visst sätt, man får inte ha händerna i jackfickorna när man promenerar, bara för att han själv är otroligt varmblodig och i praktiken aldrig fryser om benen kan han anse att han har belägg för att det bara är ett påhitt från min sida om jag säger att jag fryser om benen då han inte gör det.

Bortsett från sådana här "charmiga" egenskaper har pappa också alltid varit väldigt noga med när man använder sig av osthyveln på osten. Att göra "skidbackar" i osten är (det var åtminstone) bland det värsta som han vet. Det kunde, utan underdrift, göra honom ganska så vansinnig varpå jag var ganska glad över att jag inte började lära mig att äta ost förrän jag flyttade hemifrån. Jag var på grund av detta ganska förskonad från raseriutbrotten som handlade om 'ostskidbackar'.

Kvällen i fråga stod Vania och fixade till sig några ostskivor som hon skulle lägga på sina limpskivor av märket Skogaholm. Hennes dotter var på väg att själv skära upp en ostskiva eller två, men Vania tog över och gjorde klart mackorna själv. Även om hon inte sade något kunde jag se en viss irritation i hennes ansikte vilket gjorde att jag, glad i hågen, inte kunde låta bli att retas lite och ta upp hur överdriven pappa hade varit när vi var yngre när det gällde dessa "skidbackar". Jag pratade vidare på om hur löjligt det var att man faktiskt kunde bli upprörd över en sådan småsak och att det ju inte borde ha den minsta betydelse hur man skivar osten. Den smakar ju likadant i vilket fall som helst och är det nu någon som skivar den på "fel" sätt är det ju bara att man för sig själv "rättar till" den när det är ens egen tur. Vem orkar bry sig liksom?

Jag var så säker på att Vania skulle hålla med mig att jag blev smått paff när jag såg hur henne ögon mörkade. Det såg verkligen ut på henne som om det var på blodigaste allvar hur en ost skulle se ut efter att man använt en osthyvel på den. Jag undrade seriöst om hon skulle bli arg om jag med flit skulle börja göra "ostskidbackar" eller om det var ett stort irritationsmoment för henne då hennes dåvarande sexåriga dotter skulle försöka sig på att använda osthyveln på ett sätt som inte överensstämde med Vanias syn på hur en ost ska skivas.

Vania började bli alltmer sur för att jag inte kunde förstå hur viktigt det var för henne att osten skulle se ut som hon ville ha den medan jag (i stället för att bara rycka på axlarna åt hennes fixa idé som hon så tydligt tagit efter pappa) blev alltmer uppretad över hur någon alls kunde engagera sig och bli så upprörd över en sådan skitsak.

Vad som händer sedan är att jag inte kan släppa taget om diskussionen. Jag vill riktigt ruska om syrran och få in i hennes skalle att lite ost fan inte är hela världen. Jag vill få henne att bara andas ut och le och säga att ja, visst är det barnsligt av henne att hänga upp sig på något dylikt. Det är bara det att det inte går till på det viset. Vania blir alltmer arg på mig som inte förstår mig på henne och som också gör smått narr av henne och jag är nära ett vredesutbrott för att hon inte "ger sig". Slutligen finner jag inte orden. Ingen utav oss kommer någon vart och vi uppför oss som barnungar båda två. Hon behandlar mig nedlåtande och skakar på huvudet åt mig samtidigt som hon himlar med ögonen och jag börjar ta ton rejält och skriker de mest fasansfulla okvädingsord som man kan kalla en älskad för. Över en sådan liten sak som en 28%-ig Billingeost kallar jag henne hemska saker som (hmfr, förlåt mig ni som tror att jag inte kan ta mer än charmfullt vulgära ord i min mun *s*) att hon är dum i huvudet, är en jävla f-tta, att hon kan dra åt helvete och att hon är en idiotisk jädra h- -a.

Systra mig är inte den snällaste av änglar själv då hennes snorkiga sätt retar gallfeber på mig, men hon skriker åtminstone inte en massa förskräckliga ord till mig. Ord som man aldrig någonsin ska kalla en familjemedlem för och inte någon annan heller för den delen.

Resten av familjen sitter i vardagsrummet och blir vittnen till vårt ordkrig, men det är ingen som ingriper eller gör något på något annat sätt och det var nog lika bra det. Det fanns ändå inget som de kunde göra mer än att låta oss båda få lugna ned oss på varsitt håll. Det tog inte heller lång tid förrän vi skamset bad varandra om ursäkt och sedan var denna ostincident ur världen.

Tänk, hur något så litet kan få så mycket vatten på sin kvarn och bli en sådan stor grej? Och även fast jag definitivt kämpar mycket för att inte gå till några personangrepp när det gäller min älskade familj hör det absolut inte till ovanligheterna att jag beter mig som en snorunge som inte besitter något som helst tålamod när det gäller dem. Jag är inte bortskämd och jag har inga som helst problem med att vara givmild och jag vill gärna få dem att ta tag i, och hjälpa dem på vägen, att kontrollera sina humörsvängningar och vara behjälplig när de lätt blir enkelspåriga och just tjafsar över tonvis med småsaker som jag avskyr.

Men detta ändrar inte det faktum att jag, när jag är omringad av min kärleksfulla familj, allt som oftast blir galen och "oggar" stup i kvarten och snäser till åt dem i samma stund som jag tycker att de gör någonting fel, inte uttrycker sig korrekt, ger sig in i diskussioner som de inte har någon kunskap om, har fördomar som jag inte tolererar osv . Jag blir till en människa som jag inte är speciellt förtjust i med andra ord. Särskilt som jag aldrig skulle behandla någon annan av mina nära och kära på samma sätt som jag gör när det handlar om mina föräldrar och systrar. Detta beteende är garanterat något som skulle få mina vänner att tappa hakan i chock. Varför gör man/jag så här? Hur kan jag vara två så olika personer ibland? I wonder...

Dagens minus:

1) Blåmärkena på magen tycks inte försvinna. Fy för blodförtunnande sprutor!
2) Avskyr Mimer som vill ha världens största överdrift till överpris för den lägenhet som jag och sambon bor i som Mimer vill göra om till bostadsrätter. Priset är skrattretande för alla inblandade. Till och med för vanliga mäklare, bankpersonal och andra fastighetsägare.
3) Tisdagen ska ägnas en stor del åt att prata med en massa myndigheter.

Dagens plus:

1) Jag har skickat blombud till inte mindre än tre speciella vänner inom loppet av ett dygn samt köpt ett fång rosor till mig själv.
2) Sol!
3) I dag ska jag antagligen inhandla nya utemöbler till mina föräldrars sommarstuga och eftersom jag är den som ska betala tar jag för givet att det är jag som får bestämma hur de ska se ut. Ha! :o)

/Jojis - trött som få och jag känner på mig att jag kommer att somna omedelbart nu.